Jag vaknade nu. Somnade gjorde jag halv sju. Jag hade ingenting som höll mig vaken. Och det fanns ingenting som fick mig vilja att vara vaken.

Jag funderar på om jag verkligen ska skriva mer. Igen. Jag berör inte människor på sättet jag vill. Jag får inte människor att fastna. Inte som jag gör. Inte som när jag inte kan slita mig. Inte som när jag blir förvånad att det är jag som har skrivit det här. Jag kan känna att det är bra ibland. Att jag är duktig. Men vad fan, vad tjänar det till, att jag är duktig på trasiga hjärtan?

Jag kväver impulsen att skriva vad jag vill. Det känns egentligen som om någon annan trycker ner en fet hårboll i halsen och kväver mig. Inte jämföra. Inte jämföra. Men det är så lätt. Det är så jävla lätt att mina tankar och mina känslor, hamnar just där. Och det är så jävla lätt, att säga att jag än van.

Jag vet inte vem jag är mest arg på. Mig eller någon annan. Mig för att jag trodde att kanske. Kanske. Mig, för att jag plågar mig själv på alla sätt jag kan. Alla sätt jag vet hur man gör. Någon annan för att kanske. Kanske. Någon annan, för att den sa och gjorde skillnad. Någon annan, för att den ville vara min vän. Vad ska jag göra med det? Hoppas att ni har det bra tillsammans? Att hon ser vad jag såg? Att hon tycker om ord? Nej. Jag är som du sa, sårar du mig, så sårar jag dig. Det kanske är därför jag ser honom, i skuggan av vad du brukade vara.

Så.. Är det här det sista jag skriver? Jag vet inte. Jag vet ärligt inte. Just nu, har jag till och med svårt att se, vad det skulle göra för skillnad för mig.

 

Vilja

15 augusti 2014 00:52

Jag vet inte mycket om dig, förutom att du också har varit i en destruktiv relation. Tänkte att jag ändå lämnar en ordentlig kommentar, för ditt inlägg berörde!

Är det verkligen pga att du inte får människor att fastna som du vill sluta skriva?

Skriver vi inte mest för att få ut till den som verkligen behöver läsa det, att livet är skit för fler än bara honom/henne? Kanske till och med för att visa att livet kan bli bättre? Att det finns vägar trots att man känner till 100% i huvudet och i hjärtat att det är stopp. Men mest, att man inte är så jäkla ensam som man "vet" att man är..

Sen tänker jag, att är det inte lite för oss själva också? För att få ur oss allt det där som inte går att säga öga mot öga i en stressig vardag.

Jag vet inte, för som sagt, jag känner inte till så mycket om dig, men jag hejar på dig som sjutton! Och jag gissar på att det vore en dumt val att sluta skriva!

:)

http://attviljamabra.bloggplatsen.se

Sandra

17 augusti 2014 17:45

Du har absolut rätt.
Jag skriver aldrig för andra, jag skriver alltid för mig själv.
Jag behövde bara några dagar för mig. Eller behöver. Jag vet inte när jag skriver igen. Men det är inte innan lusten faller på. Kan ju hända att den gör det ikväll också. Men det vet man aldrig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...