Suck. Vilken dip jag fick. Jag saknar plingandet i telefonen. Jag saknar ord. Även fast det i slutändan visade sig vara motsägelsefullt och oärligt. Har i och för sig bara varat i några minuter, så det försvinner snart. Men ändå. Blaha liksom.

Samtidigt spånar jag på den där idéen jag fick. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna presentera den för min chef. Själv tycker jag att den är uberbra. Jag behöver bara framföra den uberbra också. Det är verkligen någonting jag vill göra. Och jag tror. Hoppas. Det kanske är genomförbart. Kanske.

Utöver det börjar jag bli extremt nervöst inför resan till Turkey. Jag ska verkligen åka ensam. Nåja, mamma med Puttrik är visserligen där när jag kommer ner. Men jag lyfter ensam. Jag landar ensam. Jag åker buss ensam till hotellet. Det vart nästan en semester ensam. Jag kan ju inte gärna bannlysa mamma från Troy's beach. Så, det blir en favorit i repris. En iskall öl, you know. Fan, vad jag ser fram emot den där solstolen nu.

Med noll röd tråd igenom, så bjuder jag på denna istället:

 
Soulie sa att jag var lik mamma på den här bilden :)

Jag vet inte jag.
 
Lika som bär?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...