Jag och min bästa Soulie gick ut igår. Och jag var fin. Det var jag. Det var svårt att inte kolla en extra gång i spegeln och ifrågasätta om det verkligen var min blågröna blandning till ögon som stirrade tillbaka. Klänningen var helt perfekt. Den gjorde vad den skulle. Sminket, håret också. Men... Ja, hur många men får egentligen plats efter dessa meningar? Egentligen bara ett. Men, jag gillade inte uppmärksamheten jag fick.

För några år sedan hade jag förmodligen dödat för alla huvudvändningar, för killen som fick knäppa kort på oss och skicka till sin vän för att visa vad han missade, för killen i baren som fick, jag hämtar vatten och en rygg när han frågade vad jag gjorde där. Men jag bara, nej. Inte här. Inte nu. Inte någonsin. Jag vill inte. Jag behöver inte. Kanske skulle jag ha gått i foppatofflor som lillebror.

Härom dagen lade jag ut en bild på facebook. Min spegel var fylld med ord som snurrat i skallen i alldeles för många dagar och jag var tvungen att göra någonting åt det. Så jag knäppte kort på ord som skuggades på min kropp och bad om vad jag kände att jag behövde just då. Det jag fick tillbaka var helt otroligt. Det finns, utan undantag, människor som är värda stående ovationer.

När jag kom upp ur bubblan av en aning med självhat, insåg jag en sak. Det var bara fem dagar av dåligt mående. Bara. Verkligen bara. Förstår ni vilka under jag har åstadkommit med mig själv? Jag känner mig så jävla fri från den som behövde någon annan för att känna sig hel. Så igår, räckte uppmärksamheten från mig själv. Och det är rätt skönt att säga, att det är det enda jag behöver. För den sakens skull behöver det inte vara självklart att det alltid är så. Men igår var det kristallklart.

Det här är bara ord för er. För mig är det från djupet av mitt hjärta, exakt vad jag känner. Och jag menar det. Varenda vokal. Varenda konsonant.

Jag gillade någon annans ord rätt nyligen. Det var säkert svårt att missa. Såhär i efterhand kan man väl säga att jag har vaknat. För det var bara ord. Precis som ett förlåt från min föredetta plågoandes mun, bara var ett ord. Det saknade känsla. Saknade betydelse. Därför kunde jag låta bli att svara honom sist. Och därför hamnar ni båda tillsammans idag, i en skål av - ni får aldrig någonting mer av mig.

Det enda jag behöver i mitt liv är mig själv och människor som ärligt och konsekvent bryr sig om mitt välbefinnande. Men det, har jag vetat ett tag. Jag blundande bara lite innan, när jag öppnade ögonen för någon annan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...