Jag har inte skrivit på länge. Ärligt talat så har jag ingen aning om varför. Eller så har jag det. För det mesta känner jag mig urusel på att skriva när jag mår bra. Det blir kassa meningar. Fel. Bara fel. Det kanske är lätt att missförstå mig nu, för jag mår inte dåligt. Jag måste faktiskt säga att jag mår oförskämt bra. Om jag behöver utveckla, så är jag på ovanligt gott humör. Men.

Jag skrev ingenting förra gången han kontaktade mig. Inte mer än att jag klickade in en bild på instagram och bokstaverade "The story is over now. The end." Och det är sant, men då fick det mig helt ur balans. Min hjärna stakade sig. Jag grät en aning. Och jag drömde mardrömmar. Jag svarade honom inte. Jag skrev inte att han inte skulle kontakta mig ännu en gång. Jag tyckte att jag hade gjort det klart. Kristallklart.
Men så kom det ett meddelande igår igen. "Får dig inte ur mina tankar. Sorry."

Där satt jag med hans namn framför mig, det meddelandet, på middag med mina arbetskamrater och jag blev arg. Irriterad. Frustrerad. Hur jävla svårt ska det vara? Hur jävla svårt ska det vara att låta bli mig? Jag tänkte likadant som förra gången, många andra gånger, att jag skulle låta bli att svara. Men. Men jag kunde inte.

Kort och gott svarade jag: "Jag har sagt det förut och jag säger det igen, skriv inte till mig mer". Vet ni vad jag får tillbaka? "Känns fan inte okej. Så du vet." SÅ JAG VET? Jag vet inte om jag behöver ursäkta mig nu, men jag för i hela helvete SKITER bokstavligen i hur jävla okej det känns för honom. Jag är den absolut sista människan på hela satans jorden som behöver veta vad han känner. Eller vad han skriver att han känner. Psykopater känner ingenting. Och det är en stor jävla parentes, åtminstone för er.

Visste ni förresten varför man inte sätter en "psykopat"-diagnos på någon? För att det förstör livet för människan i fråga. Det komiska i det hela är att psykopater förstör alla andras liv. Det finns ingenting, INGENTING, positivt med att ha en sån människa i sin närhet. Googlar man, får man i andra ord, rådet att springa i en helt annan riktning, så långt bort man bara kan.

Jag känner att jag skiter i vad jag skriver just nu också. Jag skiter till och med i hur jag skriver det. Jag har varit alldeles för nära honom för att inte kunna säga det här. Jag har haft tillräckligt med psykologsamtal för att inte förstå vad hon menade med psykopatiska drag. Jag har hört alldeles för många lögner. Jag har sett alldeles för mycket brist på känslor. Jag har sett honom slå andra människor framför mina ögon, framför barn. Jag har sett honom göra illa ett barn, sin egen dotter. Jag har upplevt att han har gett på sig mig fysiskt. Jag har hört honom hota mig. Andra. Alltså, jag orkar inte ens. Min hjärna orkade inte då och den orkar inte nu.

Jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Och jag vet att det inte är någon mening. För det finns ingen logik. Det finns ingenting att ta på. Inget konsekvent. Inget, förutom att han är en genomrutten människa inifrån och ut. Han är sjuk. "Ja, men missbruk förändrar ju människor." "Beroendepersonligheter...." Så många gånger som jag har velat skratta när jag har hört det. Jag gör inte narr av människor som faktiskt lider av den här sjukdomen. Han må vara alkoholist. Han må vara narkoman. Men hans personlighet är bestående, även som en nykter individ. Han är någonting helt annat än bara en missbrukare.

Det som störde min tillvaro förra gången han skrev, var de nya sakerna som dök upp. Saker jag har förträngt att han har sagt. Saker som han har hotat med. Jag drömde som sagt mardrömmar. Och jag var verkligen helt ur balans. Jag kan inte förklara. Jag kan inte förklara hur det rörde om i mitt huvud. Inte heller hur det skakade golvet jag står på. Men det gjorde det. Jag avskyr, fullkomligt hatar, när dessa minnesbilder passerar min näthinna. Jag vill inte. Det är fan färdigt. Det är över. Men ändå springer det förbi som om det vore ingenting. Som om det vore vad som helst. En rosa flodhäst.

Eftersom jag upplever mig själv annorlunda. Eftersom jag ser mig själv med andra, nya, friskare ögon, kan jag inte för mitt liv acceptera att han eller det han skriver, kapar mig vid fotknölarna. Jag känner mig starkare. Befriad. Jag har en någorlunda bra och existerande självkänsla. Jag både känner och tycker att det borde räcka för att jag inte ska bli ett känslomässigt vrak. Åtminstone inte så att jag inte ska bli den som inte pallar att titta tillbaka på mig själv i spegeln.

Men. Men det hände.

Men det gick också över. Det varade "bara" i några dagar. Sedan var allt som vanligt. Jag var som vanligt. Nu frågar jag mig, hur det var möjligt? Jag läste för någon vad han skrev då och fick "det var ju snällt, men". Det blir många men idag känner jag. Men det han skrev, var inte snällt. Det kanske, på sin höjd, var formulerat bra (som vanligt). Men ordet gumman, får mig att vilja kräkas. Att han säger att han tänker på mig, att jag är den finaste som korsat hans väg, att han önskar att det vore annorlunda emellan oss, är inte ens ord. Det är en urinstråle rätt i ansiktet. Det är sjukt. Som varfyllda exem. Bara ett av hans alla sätt.

Gårdagens konversation fortsatte såhär:

P: Ursäkta mig. Att jag tänkte på dig.

Jag: Jag skriver det en gång till. Skriv inte till mig mer. Jag vill inte ha någon som helst kontakt med dig. Jag skiter i vad du tänker. Jag skiter i vad du gör. Jag skiter i vad du känner. Och jag skiter i dina jävla förlåt. Det betyder ingenting för mig P och inte du heller.

P: Puss.

Jag vet att ni kanske inte förstår. Jag är medveten om hur det ser ut. Men jag önskar ingen en plats i mina forna skor. Jag är inte säker men jag tror att det endast är då, man kan förstå tomheten och schackdraget bakom varje bokstav.

Jag får spunk. Psykbryt. Vansinnesutbrott.

Förmodligen allt samtidigt.

Sätt mig i karantän. Lås in mig. Lämna mig där. Släng nyckeln.

Först har vi magen. Den roliga inflammationen. Det är ju skitkul, med betoning på skit. Sedan har vi ryggen. Den krokiga fan som behöver en jävla sträckbänk. Första bästa läkare som kommer på hur man transplanterar hela ryggen, ring mig. Jag lovar att rekommendera det till andra, om jag överlever. Därefter har vi återupplevelsen av Stockholms blodbad och humöret från Grinchens "hata-julen-mantra" som krockar med Scream, Exorcisten och den onda dockan Chuckey. Alltså, rena självmordet.

Låt oss heller inte glömma den nyligt "avslutade" virusinfektionen som inte var biverkningar från kortisonet. Utslag. Feber. Värk i leder. Och orimlig trötthet, den ständiga närvarande tröttheten, varenda jävla dag. Sist men inte minst, har vi droppen som fick bägaren att rinna över, en möjlig urinvägsinfektion. Nu fattas det väl bara att jag får rövkliande hemorrojder, så slår jag även rekord i blodförlust. Med största sannolikhet har jag begynnande Alzheimers också. Den nyöppnade colaburken skrattar säkert åt mig där i parkeringsgaraget.

Jag hoppas jag dör i sömnen.

Jag känner att jag är tvungen att göra någonting annat en stund. Att skriva är visserligen roligt, men det är så jävla energiförödande när man skriver om någonting smärtsamt. Särskilt när det i vissa fall fortfarande påverkar vilka val man gör i livet.

Jag vet inte hur många gånger jag har känt att jag vill sluta nu när jag är på stycket jag helst vill glömma. Det är så många saker som ska ner i ord. Så många saker jag redan har skrivit om. Men helt plötsligt blev det svårt. Jobbigt. Jävligt mörkt. Jag vet inte om det är för att det blir mer ärligt såhär eller om det är för att jag benämner det som en bok. Kanske borde jag släppa tanken på en bok, för att det ska bli lättare. Men samtidigt fattar jag att det ändå inte kommer att vara en dans på rosor.

Jag tycker nästan att det är sjukligt att jag kommer ihåg vissa saker som om det hände igår. Men å andra sidan tycker jag nästan att det är konstigt att jag inte minns mer. Vad har jag gjort av det? Har jag tömt ut det redan? Hände någonting av det ens? Jag kanske drömde allt. I så fall, varför känner jag mig som en vandrande zombie?
Jag bryr mig kanske för mycket om hur det ser ut. Det är inte säkert att någon annan någonsin får läsa det. Men hemskt mycket om någon annan får läsa det, vill jag att det ska vara riktigt. Även om jag framstår som världens mest korkade människa.

Jag vet att jag inte kan stå till svars för hans handlingar. Men jag klandrar nog fortfarande mig själv jämt, ibland eller någon gång för att jag lät det fortgå. I en enkel verklighet hade jag kunnat gå när som helst. Det låter ju väldigt logiskt att gå. Men. Men. Men. Det var aldrig enkelt. Och jag tror inte att jag drömde, för det gjorde verkligen ont.

Jag brukar aldrig känna att jag har glädje av ett glas vin. Men nu. Det smakade till och med gott. Vad ska jag säga? Jag såg alkoholens baksida, lät bli och svalde piller istället. För det var vad han gav mig. Så jag kunde blunda lite till, lite mer. Så jag kunde känna lite mindre. Så att han kunde knarka lite mer. För det blev okej, när jag också gjorde. Han gjorde mig svarslös med min vilja, svarslös utan tal.

Här i min lilla nedsuttna soffa sitter jag med tuppskinn. Jag ryser i hjärtat och ögonen tåras. Viss musik gör så med mig. Men det är sällan, så väldigt sällan. Jag älskar stunderna. Jag älskar att jag kunde ge beröm för det också. Fan, vad jag behövde det just nu. Fan, vad jag behövde höra någonting på repeat som stärker. Fan, vad jag hade behövt den här låten redan då. Precis efteråt. Men det blev ändå helt perfekt just nu.

Jag är så glad att jag hittade hit. Till det ställe inom mig själv som höll upp mina ben. Till det stället som fick mig att vilja vakna en dag till. Jag är så glad, att jag blev en bättre människa för min egen skull.

Så Emil, jag vill berömma dig en gång till.
Tack för att du sket i vad dom sa och tack för det du gör.

Ni bör lyssna på denna, sötnosar!

Det är bara. Det är inte så bara. Det ska in i schemat. Det ska passa. Minutiöst. Helst jobba innan du börjar. In på rasten. Innan rasten är slut. Efter du har slutat. Hur lång tid har jag på det här stället? Kan jag göra det där lilla extra, det är ju bara? Ja, det kan jag. För jag har tid att hjälpa dig, säger jag. För att det får ta hur lång tid det vill, fortsätter jag. För att de inte ska känna sig till besvär. För det gör de. Varje dag. Varje gång.

Tar jag tid från någon annan? Tar jag tid från körtiden? Tar jag tid från min rast? Ja, det kanske jag gör. Hur lång tid hade jag nu på mig att köra till nästa? Regnar det? Snöar det? Blåser det? Är det halt? Är det allt samtidigt? Klarar jag mig om jag är lite extra tung på högerfoten den här gången också? Ja, det gjorde jag. Så det går nog säkert lika bra imorgon också.

Jag ska bara.
Jag ska också.
Också.

På landet är det inte lika stressande som i stan, har jag hört. Men ändå. Pressen finns där, när varje möte är tidsbegränsat. Hur mäter man egentligen hur lång tid det tar för någon att kliva upp? Sitta på toaletten? Att ta sig från punkt A till punkt B? Hur lång tid det tar att göra i ordning frukost? Att krossa medicin? Hur lång tid det tar för vederbörande att äta? Att kanske bli matad? Vem är det som mäter detta? Och mäter den efter sin egna friska förmåga? En gammal människa på nittio långa år, har då rakt inte samma förutsättningar. Inte en som har drabbats av en stroke. Inte den som har höftkulor som sticker kors och tvärs heller. Jag bara mest undrar om de som mäter någon gång haft ont i magen och varit riktigt jävla skitnödig?

Jag har läst lite om upproret kring ParaGå. Jag tänkte att Intraphone, som vi använder här, är samma sak. För er som inte vet, innebär det att vi skannar en tagg (såna du kan hitta på t.ex Colaflaskor och "vara med i någon tävling") som sitter vid dörren, med nutidens uppdaterade telefoner. Vi skannar när vi går in och vi skannar när vi går ut. Slänger du sopor, får du lägga till tre minuter. Samma med att ta in tidningen. Nu är systemet så fantastiskt, så det går att trycka in och ut sig utan att skanna taggen. Så där spar vi tre minuter på efterrapportering. Tidseffektivisering tror jag det kallas.

Problemet med att bara trycka in eller ut sig, är att man kan bli ifrågasatt om man verkligen har varit där. Så den där klisterlappen med taggen på, har blivit av största vikt. Kunderna betalar ju ändå för tiden vi är där. Men vilken tid är det att tala om egentligen?

Från början tyckte jag att det här systemet var helt otroligt. Alltså bra. Förut slängde vi oss på vårdtagarnas hemtelefoner direkt när vi låst upp och så loggade vi in. Hur trevligt var det, att det första man skulle göra ta till sig telefonen? Vi ringde i alla fall ett nummer (stackars den utan sifferminne). Knappade in vår personliga kod. Svarade på om vi var en eller två. Knappade in den andres kod, om svaret var ja. Och sedan kunde vi gå in till den behövande. På det här nya viset, spar vi tid och kan nästan direkt gå in till den som hälsar oss. Nu känner jag mer: Det var väl ett jävla sparande. Och vart är taggen på kontorets toalett? Jag kanske kan göra ett personbästa i att kissa snabbt.

Idag kan människor bo hemma längre än förr och de gör det också, i mycket större utsträckning. Så pass länge faktiskt, att de får dö i sina egna hem, om så önskas. Vilket de ofta gör. Men där har vi alltså en äldre dam, en äldre herre som i hela sitt liv har jobbat, betalt skatt och därmed gjort rätt för sig. Hur rätt är det då att sätta tid på sista tiden? Att göra det försvarsbart med livskvalitét på minuträkning? Off topic: Men hur rätt är det att deras livs sista kronor ska beskattas högst?

Igår blev jag sjuk. Eller sjuk. Min kropp blev sjuk. Den var sjuk redan kvällen innan, trots att jag var smärtfri flera timmar efter massagen. Men jag kan inte med att sjukanmäla mig. Jag måste testa. Jag måste pressa. För det gör inget. För jag är ledig om två dagar. För då kan jag vrida mig i plågor. Om jag ens kan vrida mig. Frågan är, hur bra vård jag ger? Även om jag är glad, trevlig och allt det där, hur fokuserad är jag på kunden i jämförelse med min onda, rörelsehindrade kropp? Kan jag bita ihop och ställa upp disken i skåpet? Klarar jag av att riva moroten? Ja, det gjorde jag. Men till vilket pris? Det var i alla fall helg och inte två städ ensam.

Jag gick i alla fall på jobbet, som ni kanske förstod. Efter att jag blivit väckt. Det var andra gången på en vecka som jag försov mig. Jag antar för att det är för att jag haft så sju-in-i-helvetes-ont, att jag bara varit helt och fullkomligt utmattad. Men den här gången vaknade jag i alla fall av telefonens vibrationer. Det är förresten inte gjort att försova sig i hemtjänsten. Den minutiösa schemat tar inte hänsyn till mänsklighet. Inte heller till att de gamla inte kommer upp. Inte medicinerna på exakta klockslag. Inte till kollegor som kanske får hjälpa till utöver sitt egna packade schema. Jag säger inte att det är annorlunda i något annat yrke, men när du jobbar med människor, har de kanske inte råd att vänta.

Jag lär återkomma till min dumma kropp och konsten att sjukskriva sig utan att få dåligt samvete. Jag ska också tala om, att det i många om och men, är i stort sett nästan omöjligt. Särskilt i kristider. Och det är kris nu. Äh, vem försöker jag lura? Det är nästan alltid kris i vården och mer ofta än sällan, inbeordringar på helger. Men kris i det här fallet, nu, den här tiden på året, är sjukdom. Överallt. I hela kommunen. Det finns inget folk att ta av. Det går inte att vara sjuk. Det går inte att gå hem om man inte mår bra. Eller jo, till priset av någon annans lediga dag och för chefer, dyra timmar. Kan vi gemensamt fråga oss själva, om det är så det ska vara? Den frågan ställde jag mest för golvfolkets skull. 

Såhär vid fem, mitt i natten när jag inte kan sova, kan jag konstatera att jag inte orkar. Även om mina gamla, är mina gamla och mina gamla gör mig glad. Om fyra dagar är jag tjugofem och jag orkar inte. Jag har inte ens hunnit med ett år i hemtjänsten och jag orkar inte. Mina axlar och min rygg, skriker. Jag har aldrig haft så här ont i hela mitt liv. Och när det gör som mest ont, känner jag en viss dödslängtan. Som nu. Jag plågar mig ibland när jag jobbar (inte alltid) och faller isär när jag är ledig (alldeles för ofta). Är det, det som kallas återhämtning?

Men det här får mig att undra, hur gör alla andra? Hur har de som närmar sig pensionen klarat tjugo, trettio, kanske fyrtio år, när jag knappt klarat ett? Är det bara jag som är ung, som inte har någon som helst energi över vid ledig tid? Betyder det att jag ger för mycket på arbetstid? Att jag behöver hålla tillbaka? Det enda jag vill efter en hel arbetsdag i rörelse, är att sitta still och då, ibland, svär jag så illa och så fult, över att jag börjar bli kissnödig och måste ta mig till toaletten. Men det finns i alla fall inget Intraphone för det.

Idag var det en kollega som berättade att de förr fick massage. En gång i månaden. På arbetstid. Varför är inte det med i planeringen nu? Är inte det friskvård? Ett sätt att stressbefria arbetarna och få dem att orka lite till? Ett sätt att släppa på spänningarna efter konstant klocktittning? Finns det någon i vården som inte har ont någonstans? Som inte har skadat sig i jobbet? Som inte har förslitningar efter orimliga rörelser och tunga lyft? Visst finns det bra hjälpmedel idag och ibland krav på dubbelbemanning, men av det jag hör och själv upplever, räcker det ändå inte till.

Av andra på jobbet har jag även hört att förr när de kom på morgonen, fick de bara en lapp med namn på. Inga minuter. Bara människor som behövde deras hjälp. De hade även tid för fika på morgonen och sedan en lunchrast eller middag som de säger i Halland. Men vad är det som har ändrats till idag? Är vi inte längre hungriga på förmiddagen? Har det, enligt forskning, blivit bra att inte äta något på minst fem timmar? Är det inte fortfarande bara människor som bara behöver vår hjälp?

Är det inte fortfarande samma människor som kanske älskar att baka men inte kan, som vi inte har tid att hjälpa? Om vi inte byter ut ett städ eller någonting annat förstås. Men då blir det inte städat på en hel månad. För man kan ju inte få både och. Och så måste alla insatser (hjälpen) stå beskrivna i biståndet, annars får vi rent krasst inte göra det. Men hur många av oss kan säga att vi nekar någon ett handtag, för att det inte står med bläck på papper? Bakning är heller inte ett bra exempel. Jag säger bara att det kanske är ett varmt och välkommet tillskott i vardagen någon gång, för en pensionär som inte har något annat än våra klockade besök.

Vården borde... Nej, vården SKA handla om att förgylla någons vardag, inte plocka isär den till sekunder. Även om vi gör vårt bästa med våra trollande knän. Vården SKA ha utrymme för en äldres sista visa, även om du som jag, delar med dig av riktigt ostämda nynnande toner. Vården SKA vara lönsam att jobba i, för mig, för dig och för den ensamma mamman med dyr hyra och två barn. Vården SKA kunna erbjuda ledig tid, utan fasa för inbeordringar. Vården SKA inte bara vara anpassad för våra kunder, utan för oss också. Även om den nu för tiden, inte är anpassad för någon av oss.

Löfven och alla andra politiker, snälla ni, lyssna. Medan jag fortfarande har kraft i fingrarna att skriva och kan tala för mig själv. För just nu, vill jag faktiskt inte bli gammal. Som det ser ut idag, har jag inte tid. Jag och alla andra som får så här ont ibland kan förstås byta jobb. Men vem ska ge våra gamla den vård de behöver och förtjänar, om inte såna som jag finns? När ansökningarna till omvårdnadsprogrammet minskar? Och jag undrar, tar ni min plats den dagen jag får en stroke eller dör av en infarkt? För det är möjligt, när jag har all tid i världen att dö av stressrelaterade sjukdomar.

Först och främst hittade jag till skogen. Ja, jag vet. Jag i skogen!? Era ögon lurar er inte. Men för att vara på den säkra sidan, en bild säger mer än tusen ord. 

Ni ser, jag ljuger inte ;)

Jag sällskapade i alla fall med Emma och en liten Stella.

Och Stella hittade ett nytt hem. Med korv. Ja, den var ditlagd. För att hon ens skulle gå dit. (Men det talar vi tyst om.)

Sedan var jag på posten. Jag älskar paket. 

Mamma silvertejpar så jävligt, så det går aldrig att öppna normalt. Jag har absolut iiiiiiiiiiiiingen aning om vad det är. Inte ni heller, eller hur?

En sak som jag fick öppna. LONDON BABY! (Jag tröttnar aldrig på att säga det.) Och ja, jag har långkalsonger på mig. De är sköna, om någon undrar. 

Och så gav jag mig på det andra paketet. Det gick INTE att "riva här".

Och nu då? Ja, nu ligger de här. I väntan på öppning. Såklart. Jag fyller år idag, visst? Det viskade pysslingarna i mitt öra. Och så är jag ju rätt duktig på att städa undan efter mina tjyvöppningar. Men mamma sa att jag inte fick öppna förrän efter London. Vad är det!? Jag menar, vad är det för tortyr? Hur ska jag överleva? Evil. 

Just det. Jag hamnade i Kommunalarbetaren också. Eller jag och jag. Höhö Men det visste ni såklart redan. Jag var bara tvungen att påpeka det. En. Gång. Till. 

Ni kan aldrig ana vad jag gjorde i natt. Nåt fantastiskt. Nåt himmelskt. Nåt skönt. För mig själv. Jag googlade lite förstår ni. Tittade lite. Och så ojade jag mig lite till, över hur ont jag har i axlarna och i ländryggen. Till slut så övergav jag min ångest över alla fina trosor jag hade kunnat köpt i London och så bokade jag mig en fucking jävla massagetid.

Nu är jag nästan precis hemkommen och jag kan säga, utan att överdriva, att det fan är det absolut bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Jag tog av min Londonkassa för att kunna få livet att fungera utan att nästan konstant behöva smärtstillande för att kunna röra mig. (VARFÖR har jag inte gjort detta tidigare? Hej, undersköterskelön) Det är åtminstone så det har känts de senaste veckorna.

Och nu känns det som om hon drog ut nacken och gjorde mig två centimeter längre. Pingisbollsknölarna i axlarna är mindre. Det är mindre ömt ovanför vänster skinka. Alltså, jag känner att jag har en hals utan omringande skulderblad.

Hon frågade mig efteråt hur det kändes. "Hur det känns?" sa jag. Jag kan inte minnas när jag var såhär avslappnad sist. Vet ni vad hon säger då? "Vad glad jag blir". Jo tack, jävlar i min låda vad glad hon ska vara. Hon är en ängel. Jag lovar och svär. Jag är osäker på om jag ens har en rygg längre. Så dör jag nu, dör jag lycklig här i soffan.

Igår möttes jag av en nyhet som får mig att känna att jag inte vill bli kvar här nere. Det har i och för sig varit på tal hela tiden. Men ändå. Det blev liksom verkligt. En riktig dos av hemlängtan. En klumpaktig gegga i magen. Inte för att vara sån, men annars är det ju rätt klumpfritt. Fan, vad ni inte behövde läsa det. Själv sitter jag och grinar lite med ett stort leende, som den där perfekta iphone-smilegubben som bara alltid beskriver allting perfekt. Maghumor när den är som bäst.

Vad som inte hade hänt om jag flyttat hit: Jag hade fortsatt att hata, verkligen avsky Kramfors (och undrat varför mina föräldrar ville mig så ont genom att bosätta sig där?). Haft många, många fler magklumpar. Jag hade inte fått träffa alla fina nya människor, kollegor och så vidare (vi skiter i namngivningen, ni har koll, I know you do). Jag hade aldrig fått hjälp att sova. Aldrig någonsin fått utreda magen. Inte heller fått min ryggvärk tagen på allvar. Jag hade förmodligen inte fått en tillsvidaretjänst så snabbt.

Jag hade inte fått en sån fantastisk respons på någonting jag skrivit. Jag menar givetvis insändaren om hemtjänsten. Vilken snackis! Och så roligt. Men den hade definitivt inte öppnat möjligheter inom kommunal, för den hade aldrig funnits. På tal om hemtjänsten, så hade jag aldrig provat på det i Kramfors heller. Aldrig. Hemtjänsten har faktiskt sina sidor, på gott och ont. Men jag skulle inte rekommendera hemtjänsten för någon annan med överrörliga leder, även om det är fantastiskt att mötas av leenden varje dag. Jag kan trygga er med, att ni gör era kroppar en jättetjänst om ni låter bli. Annars är ni absolut välkomna att besöka mig efter fyra dagars jobb, morgonen efter. Det är ingen vacker syn. Typ en kombination av Exorcisten och The Ring. BU!

För att fortsätta med vad som inte hade hänt om jag flyttat hit, så hade mitt hjärta och min hjärna inte fått en sån jävla välbehövlig paus. Det var obeskrivligt befriande att bara ha sig själv att tänka på. Ingen annans vansinniga behov. Det är fortfarande befriande, absolut. Men ja, jag är som jag är. Jag vill och jag vill inte. Men mest vill inte. Bara vill efter en mardröm och när det hade varit skönt att dela soffan med någon. En större soffa då givetvis, den här vill jag ha för mig själv. Och mycket vill inte, för att jag inte vet om jag ska stå med båda fötterna här eller om jag en dag bestämmer mig för Norrland igen. Det är ju ändå bra onödigt att ha någon att släpa på.

Jag känner att jag höll på att glömma det viktigaste av allt. Soulie. Min partner in crime. Utan henne hade jag aldrig ens sett Varberg på kartan. Utan Varberg på kartan, hade vi fortsatt med halvårsplaneringar innan vi setts och väntat ännu ett år på nästa tillfälle. Minst. Det är lite som jag sjöng för en stund sedan, "We are family. I got all my sisters with me", fast det bara finns en sister som jag har inre själ-tjockis-släkt-gener tillsammans med.

Men vem vet? Kanske hade det sett annorlunda ut om jag stannat kvar, men jag tvivlar rätt starkt på det. Jag hade i alla fall inte bott i Kramfors. Jag hade tagit mina väskor till Sollefteå, för det var dit jag var halvt på väg innan jag hamnade här. Sollefteå. Kära Sollefteå. Kära Sollefteå kommun. Fantastisk chef. Fantastisk bemanning. Fantastiska upplevelser. Fantastiska vitsord fick jag med mig också. Utan det, hade jag inte fått det här jobbet. Så jag behöver säga det, vilken fantastisk stor hög med skit det var att lämna det.

Jag vill också säga att jag inte på något vis ogillar mitt nuvarande jobb. Jag har bara insett min begränsning. Jag älskar människor. Jag älskar att jag kan och har möjligheten att hjälpa dem med vad de inte klarar av själva. För jag är duktig på det. Jag är alltid, utan undantag, glad, trevlig, förstående och har en jävla stor välmening i det jag gör. Till och med när jag med ovansidan av handen torkade bort tårarna på julafton, innan jag gick in hos någon. När man tar hand om människor är det alltid de som går först, oavsett hur många tårar som gömmer sig bakom ögonlocken.

Vad lockar då med Norrland (Trodde jag för övrigt att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle skriva)? Jag kan nog inte skriva Kramfors, för jag är inte säker på att jag hamnar just där igen. Om jag ens kommer så nära de norrländska dialekterna. Mamma. Pappa. Familjen alltså. Vänner. Ja, Jenny, framförallt du (här ska det vara en sån där pussgurkagubbe du vet)! Ibland jobbet, som jag är välkommen tillbaka till. Snön och kylan kan faktiskt bra nära dra någonstans. Det är, på riktigt, inte särskilt roligt att komma ut till en halvmeter snö på bilen. 30 minusgrader är inte så jävla soligt heller. Inte för att vara sån ännu en gång, men jag väntar mig våren om en månad i Varberg och bikiniväder i Mars. Pilutta dig.

Varför stannar jag i Varberg? Kort och gott: möjligheter. Jag måste se vart det tar mig, innan och om jag vänder mig om och går. Förutom det, är ju sommaren rätt trevlig också. Och Soulie, ett tag till...

Dagens promenad med Avatar och Emma:

Dagens försök till att se ut som folk:

Dagens om-en-vecka-fyller-jag-gammal-LONDON-BABY!-standing-in-another-Victoriasecret-map-med-Soulie: