Spekulationerna är många. Men svaren är få.
Rimligtvis kan också bara jag ge er dem.
Jag förstår att det är väldigt spännande, gottigt och helt klart värt att prata om. Det har nämligen kommit till min kännedom att det är där vi plötsligt är. Ja, för mig är det plötsligt. Och jag borde egentligen inte bli förvånad. Men mer än så, med vilken rätt och på vilket sätt gör ni det bättre?

Förra gången jag skrev, första gången jag skrev på flera månader öppnade jag upp mig och berättade om den kluvna tillvaron, om vad som tog mig dit jag är nu. Det var skönt. Väldigt skönt faktiskt, att komma tillbaka till orden som jag trodde att jag tappat någonstans. Det var heller inte lätt att skriva om en oplanerad och märklig händelse, som de facto ställer det mesta på sin spets. För det är ett beslut som är lika definitivt, vad jag än hade valt. Men jag valde att jag strax ska bli mamma.

Men för att komma till ursprunget. Han har en ”pappa”. Eller rättare sagt någon som bidrog med en spermie. På något sätt har det inte varit trovärdigt att jag skulle ha varit den andra jungfru Maria. Även om det är den målande bilden jag gillar bäst. Pappan och jag har ingen relation. Vi har knappt en sporadisk kontakt. Han är informerad, men kommer inte att vara delaktig. Så för att bara extra tydlig, barnet har mig.

Vad som dock inte är för allmän beskådning eller för allmän kännedom, är vem den här spermie-bidragaren är. Pluttis får veta sedan, när han behöver. Men han är också den enda som har rätt till den informationen. Inte den som sitter hemma runt köksbordet. Inte den som sitter på rasten på jobbet och diskuterar. Och heller inte den som ringer runt och försöker dra i lösa trådar för att sprida vidare till nästa par parabolöron.

Så för att klargöra några saker:

Alternativ 1, är att det skulle vara någon jag legat med för 10 år sedan. Medan det faktiskt är välkänt att spermier kan överleva i UPP till fem dygn. Så låt det bara sjunka in.
Alternativ 2, är att det skulle vara ett ex. Vid tillfället hade han inte en så lång snopp. Inte innan heller. Mig veterligen är världsrekordet inte över 50 mil.
Alternativ 3, tvärfacklig organisering. Ni vet, en byggare och en kommunalare under täcket. Fullt möjligt. Men lika sannolikt som att det skulle vara en sockerbit och inte en bebis.

Vilket alternativ finns då kvar?
Jag och barnet. Det finns ingen pappa. Inte här där jag är. Inte i närheten. Framförallt, den enda kopplingen till länet är en utvecklad spermie och ett ägg i min mage.

Så vad jag vill säga är att de människorna ni förstör för med skvaller, lösa rykten och frågor, är helt jävla oskyldiga. Dessutom, det som är mest väsentligt, är att det påverkar ett barn som ännu inte är fött.
Men huuuur är det möjligt? För det första, jag behöver kanske inte ännu en gång påpeka vart det här barnet befinner sig i denna skrivande stund och vad som händer i en redan pressad och stressad kropp.
För det andra, jag har öppet börjat skriva om hur det kändes och hur det känns, vad jag tänker och inte tänker. Hur förvirrat det ändå är, trots allt. Jag förstår absolut att det finns människor som är kapabla till att sätta sig in i det, samtidigt finns den andra klicken människor som ogenerat bara måste få diskutera det, det faktum att jag är gravid och spekulera i vart spermien har sin hemadress.

I det slutgiltiga anförandet tycker jag att den sist nämnda grupp av människor, vänligt men bestämt kan dra åt helvete. Ha lite skam i kroppen och försök att vara schyssta och sprid istället det vidare till era kollegor och era vänner.

Jag har täckt allting nu, eller hur?

Så det här var längesedan. Men allting har en början.

Och det här är vår.

Det var aldrig självklart hur det skulle bli. För det började med kaos. Splittrade känslor. Tårar. Panik. Jag förstod faktiskt inte ens hur det var möjligt. Det talade emot allting som varit innan. Det stämde inte överens med min verklighetsbild.

Men hur som helst. Det var en gång.. Nej, men det var efter ett telefonsamtal. Det var ett sånt här samtal: ”jag kanske ska göra ett test”, ”ja, men gör det för säkerhetsskull”, ”det är nog inget”. Och den sista meningen satt så djupt inpräntad i mig, att för mig var det verkligen inget. Så efter konstens märkligaste köp av ett graviditetstest, satt jag ensam hemma på toaletten och väntade på resultatet. Precis innan hade jag slängt förpackningen med tillhörande bruksanvisning och sedan, med inte ens ett uns av tveksamhet, hoppar pluset upp i rutan.

Ni vet när man läser en helt klart begripbar text, men ändå måste läsa flera gånger? Det kopplade inte. Det fanns inte. Så jag öppnade papperskorgen och letade bruksanvisningen. Jag läste och jag läste. Gravid. Det betydde ingenting annat. Det betydde att det var något. Det betydde att det var olämpligt. Det betydde att brösten gjorde ont, därför. Det betydde att jag inte visste vad det skulle betyda. Att jag inte visste vad jag skulle göra.

Nästa samtal innehöll ”det är ett plus där det inte ska vara ett plus”, ”det stämmer inte”. Panikgråt och ”men Sandra vad menar du?”. Jag menade att stickan brändes. Den brände mina ögon och den skadade min hand. Till slut svarade hon ”oj”. När hon äntligen förstod vad jag själv inte kunde greppa eller ta i min mun och säga med riktiga ord.

Dagen efter köpte jag ett nytt test. Morgonurin. Det ska vara säkrare. Det kunde vara fel. Men det var inte fel. Det visade samma sak. Men i text jag behövde läsa. Gravid. 2-3 veckor. Och nu då? Skulle jag vidarebefordra information som jag ännu inte förstod? Skulle jag dela min panik? Skulle jag berätta om min ångest? Ta i hand med min kluvna tillvaro och ge honom samma hand? Och jag visste att det var enda sättet. Vem det nu än skulle hjälpa.

Låt mig säga att jag hade blivit förvånad om han sagt ”Självklart, det ska du behålla”. Men det var inte det, det skulle handla om. För i det här stadiet och i kommande, skulle jag förstöra liv. Även om det togs tillbaka, så har det ändå följt med hela vägen. Ända tills nu. Precis som pluset på stickan fortfarande visas i den digitaliserade rutan och som ligger i bokhyllan bredvid den allra första ultraljudsbilden på en ärta med ett tickande hjärta.

Utan att detaljerat beskriva vilka diskussioner som varit, följt eller inte varit, så har det alltid varit upp till mig. Det har alltid varit mitt slutgiltiga beslut. Trots hans önskan. Trots elaka uttryck. Trots mindre genomtänka ord. Och det var tacksamt, även om det inte, på något sätt, gjorde det jag stod framför det minsta lättare.

Beslutet krävde tid i bilen. Hög musik. Det krävdes också kurator med en av mina bästa vänner närvarande. Framförallt så krävdes det att två låtar spelades efter varandra. Den veckan var min räddning Spotifys discover weekly. Far from grace med Ourchives tätt följd av Soldier med Kevin Walker. Och det var den sista som sa att jag kunde. Ensam. Med allt vad det innebär.

Jag vore nog dum om jag inte sa att jag ibland önskat att det inte såg ut så. När jag lagt mig i sängen på kvällen och funderat och gråtit mig till sömns. När ett besök hos barnmorskan står framför mig. När bebiskläder ska in i garderoben. När höften gjort ont. När jag känt honom i magen och önskat att en hand varit precis där och känt samma sak som jag har känt.

Men samtidigt så vet jag att vi inte är ensamma. Vi har så många människor runtomkring som väntar. Som längtar. Som är glada. Ofta så mycket mer, än vad jag gör. Det är verkligen inte det att jag inte vill se vem det är som kittlar min insida. Som sprattlar lite extra vid fackliga föreläsningar och vid intag av mat, särskilt, speciellt just tacos. Det är bara att det är första gången. Jag vet ingenting. Jag kan inte förbereda mig. Och efter det ska någon kalla mig mamma. Ordet som för mig är lika svårt att stava som gravid var att säga.

Och den föreställningen är alldeles för stor, för att den ska gå att förstå och få plats i den här rutan.

Det får helt enkelt bli ett annat kapitel.

Under så många år, har det här varit en del av mig. Orden har formats efter mina tankar, efter mina känslor. Ibland har det stannat. Ibland har det flödat. Ibland har de funnits, men bara inte hittat ut. Inte hittat kanalen som nöden kväver. Och ibland, ibland har det öppnats av en sång. En film. En vän. Av en stund vid vattnet. Det kanske inte är för intet som vatten både skrämmer och öppnar mig. Jag är ju ändå vattuman.

Den här gången var det en film. Två människor på en teveskärm. Eller fyra, beroende på hur man ser det. Den gemensamma nämnaren, kärlek. Som styrd av känslor, går det att känna hur hela kroppen fylls. Hur blodet blir varmt. Hur leder och ben vill dansa. Hur du vill hoppa, skutta, kasta dig i gräset och bara göra en kullerbytta. För att det är glädje. För att det speglar vad du känner. Så det här, det är jag. Det speglar mig. Det är från mig, till dig att läsa, från djupet av mitt hjärta.

Det som var med boken, var att det skulle vara ett bevis på att jag kan. Jag kan skriva. Jag vet det. Jag vet att det inte är några konstigheter att sätta ihop meningar och att det ska gå att läsa lättsamt, på ett eget sätt. Det som blev med boken, var att det blev ett sorgearbete. Precis som mycket annat jag har stoppat här. Men den blev också en resa. En resa från krossad och nedbruten till livfull och glad. Impulsiv och lätt. Lätt som en fjäder. Fri som en fågel.

Tanken från början eller från början av i år, var att det skrivandet, det de orden symboliserar, skulle bli färdigt. Men det är kapitlet som aldrig blir färdigt. Hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än tänker, hur mycket jag än drömmer, hur mycket jag än kommer ihåg, kommer det alltid att förbli ofullständigt. Från min sida, hur det var att leva i, är det en rättvis bild. Jag fick inga svar på mina frågor. Jag sa, varför jag? Och det är där, det är där det brister. För det finns inget svar. Det är därför livet känns annorlunda nu.

Jag har inte bestämt mig om det ska bli färdigt som helhet, fastän han är det ofullständiga kapitlet. Men jag är färdig. Jag är färdig med vad han gjorde. Det var vad jag gjorde, hur jag vann och hur jag skapade en tillvaro där jag var tillräcklig. Tillräcklig för mig. Trots att jag aldrig fått känna på den känslan innan. För jag skulle bara vara duktig. Lite till och lite mer. Jag skulle bara visa att jag var duktig.

Kontentan är att jag är mer än så. Jag är mer än bara duktig. Jag kan och jag behöver inget bevis på det. Jag vet, att jag tog mig i hamn. Jag vet att jag hissade seglen dit. Och någonstans på vägen, var det bara det som blev viktigt.

Så från djupet av mitt hjärta,

stanna och njut.

Kärlek till dig själv är allt du behöver,

för att andas i mer än en minut.

Det är nämligen där man hittar vägen ut.

Med maten bredvid mig och ett grått Sollefteå utanför fönstret, kunde jag inte låta bli att knappa. Det kliade i fingrarna. Bara lite. Sådär. Ända sedan jag flyttade hem igen har det, vissa stunder, känts som om vi är ett. Som om vi tar ett andetag samtidigt och tillsammans och bygger upp oss själva lite till och lite mer för varje dag. Jag ser en annan Sandra ibland när jag tittar i spegeln, precis som jag ser ett annat Sollefteå i ett visst ljus, i ett annat sken. En stad full av små dansande glada älvor.

Även om det många gånger har känts som om livet och dagarna är för jobbiga och jag inte alls vill mer, så har jag på något sätt hamnat här. Här där jag sitter i underkläder, rakt upp och ner, på farfars stol i mitt egna lilla kök. Här har jag hamnat för att andra har kramat om mig hårt och för att jag till slut lyssnat och gjort exakt samma sak med mina egna armar. Jag har klamrat mig fast vid det lilla. Det som kunde ge mig en känsla av att vara bra, att duga och det som bara fick mig att le en stund. Om inte för mig själv, så för någon annan. För att det ena är lättare än det andra, när det känns tungt att ta ett endaste andetag till.

Trots att jag vet att vägen är svår och krånglig. Aldrig spikrak, aldrig så lättsam som en kan vilja. Trots det kan jag känna ett uns av irritation för att andra inte tar till sig och gör det jag säger. Sedan får jag dåligt samvete för att jag tänker det. För jag vet att det handlar om att man måste hitta dit själv. Till viss del med hjälp, men till stor del eller till större del, helt själv. Det handlar om att inse vad man är värd. Vad man förtjänar. Bara att tycka om det som finns i spegeln när man går förbi och att tycka om det, det bultande röda i mitten av kroppen innehåller.

Av en händelse tittade jag upp precis när solen tog sig igenom mitt gråa och fina Sollefteå. Samtidigt fick jag se ett par vita fåglar cirkulera och höra Nordman ta ton och tala om att det är vår igen. Det är precis så det känns. Det spricker upp och glittrar till ibland. Och när det håller sig så, då är det värt varenda sekund som regnet tog med sig i fallet. Det är värt varenda tagg, varenda nit. För det var just såhär det skulle kännas inuti.

Nästa, är att inte skjuta allting till morgondagen. Att ta vara på, är att göra nu och inte sen. Imorgon finns fortfarande. Just nu. Men vad säger att imorgon för med sig en dag efter den?
Det finns inte en logisk anledning att vänta, när man fått uppleva att nästa sekund inte är given.

Livet är alldeles för kort, för att leva ska glömmas bort.  

Tidigare dagar kan få leva kvar i hjärtat som en påminnelse och som en erfarenhet, men det är inte värt att låta dem styra och säga ”inte nu, men kanske sen”. Du har det du har i bagaget. Det som gör dig till dig. Att använda det och gå framåt, är en styrka som inget annat eller någon annan någonsin kan ersätta. Livet däremot, dagarna, åren, kan gå medan man står på sidan och tittar på.

Att riskera. Att ta chanser. Att försöka. Att våga.
Det måste det vara värt för att kunna vinna, att kunna komma ut och sitta här som mig och känna det jag känner. För oavsett är det ändå för dig själv och ingen annan. Det är den enda personen du kan vara säker på att du har livet ut, om det så är femtio år kvar eller tar slut imorgon. Och det, med sig själv i första rummet, med nu och inte sen, kan det aldrig sluta dåligt. Bara ses i ett annat vackrare sken.

Jag behöver skriva. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur.

Jag försöker hantera tystnad. Att tänka att det inte är ett straff. En upprepning av den formen av medveten tortyr jag upplevde förr. Jag försöker att inte känna mig klängig. Att bekämpa instinkten att bara skriva hej. Att bara höra i ord. Bara höra i några minuter, innan det blir tyst igen. Jag försöker att vara försiktig. Lugn. Andas. För det bara är. Inget mer än så. Det är bra som det är. Jag försöker att vara mig. Men att vara mig har aldrig varit tillräckligt.

Tillräcklig för att ”hej, låt mig ta av det där obekväma plagget”, ja. Men inte. Aldrig. Aldrig ”hej, jag vill veta hur din hjärna snurrar, hur den tar plats.” Aldrig, låt mig visa att jag är värd att du öppnar dig en aning. Inte allt. Bara lite.

Jag kan skriva tal. Jag kan skriva en halv bok. Men jag kan inte berätta om rädslan att det som finns i mig, inte ska vara tillräckligt. Att bli bortvald. Det handlar inte om att jag inte tycker om mig. Att jag inte tror att jag inte är bra, fantastisk, precis, just som jag är. För det gör jag. Jag vill bara höra, att jag är värd det. Att jag kanske finns i tanken någon gång. En liten stund. En halv sekund räcker. Det är bara jag och jag är inte farlig. Jag bits inte. Jag blir inte kär. Inte i ord. Inte längre.

Jag vill nog bara höra att det är okej att få lite Sandra-panik ibland. Att tystnad och lugn inte innebär att jag är totalt ointressant. För det är där skon klämmer. Rätt på den lilltån.

Vad säger du till någon som har gett upp? Någon som vill ge upp, men kanske inte gjort det helt än. Vill du berätta att det fortfarande finns? Det där som du tror på för alla andra, men kanske inte för dig själv. Säger du att lycka finns i allt, bara man tittar med andra ögon ibland? Menar du då att himlen egentligen är blå, fastän den för stunden är becksvart eller askgrå? Att det blir bättre en dag, bara kanske inte just idag?

Frågan är, hur tröstar du en vän som inte ser en ljusglimt i en morgondag och som tror att lycka och kärlek är en myt? Jag har skyddat mitt hjärta alldeles för länge för att veta vad som är rätt att svara. För att veta vad som gör det värt det.

Blunda. Andas in. Blunda. Andas. Bara andas. Ta ett andetag. Ta två. Titta på livet annorlunda. Uppskatta det lilla. Det finns mer än kärlek. Det finns mer. Mer än tvåsamhet. Tillsvidare. Tills nästa gång. Men det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna frågetecken. Det är helt okej att förbanna hela konceptet.

Men så undrar jag om jag verkligen är rätt person att säga att det är värt att kämpa? Jag vill tro det. Jag vill tro att det finns en anledning till att jag fortfarande sitter här idag. För att himlen har varit både svart och grå. För att jag vaknade en dag och hittade ett nytt sätt att fånga ljuset. Framförallt, den dagen var den, som det gjorde mindre ont. Och det, det var början på ett helt nytt kapitel.

Jag säger det här, för att det är din tur nu.

Det är inte slut än. Jag lovar och svär.

Det är värt det. Det bara är.

Ibland känner jag allt. Allting jag bokstaverat. Alla konsonanter. Alla vokaler. Det här var ett. Ett minne från Facebook. Just orden ”Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag.”

Ingen kommer att älska mig som du. Ingen. Det ekar. Som en egen liten ful melodi. Den är ostämd. Skränar mellan mina egna brusande öron. Jag minns vad du sa. Jag ser det framför mig. Jag ser dig diska och jag ser dina läppar röra sig till någonting som gjorde mig till någon annan. En version som ser något av dig i allt. I alla. Det är därför ingen får röra mitt hjärta. Det är därför det bara är min kropp som finns tillgänglig.

Det var en stund, i ett naket ögonblick som tre ord blev sagda.
Tre ord som jag aldrig riktigt kunde ta tillbaka.

Hud mot hud.
Tre ord.

Jag älskar dig.

Tre ord som fortfarande får håret på armarna att resa sig och ögonen att tåras.

Men inte alls av samma orsak. Inte alls.

Det fanns en gång när jag hoppades att det verkligen inte var sant. Att jag egentligen inte minns alla ångor av alkohol. Alla lögner. Alla fula ord. Alla kränkningar. Den psykiska jävla misshandeln. Det fanns en annan gång när jag hoppades, önskade och ville, men det sträckte sig inte längre. Så, jag undrar om du kanske hade rätt, att ingen kommer att älska mig som du.

Minns du vad jag sa? Minns du vad jag svarade?
Om det är på det här sättet du älskar mig, så sluta älska mig.

Vartenda år kommer den här månaden tillbaka och varenda gång reagerar jag likadant. Det är som knivar rispar ryggmärgen. Som om det är ihåligt inuti. Som om jag fortfarande är den där värdelösa lilla horan du sa var din.

Det finns ingenting kvar till någon annan.
Jag har ingenting kvar att ge. 

För jag minns vad du sa.

Män utan ansikten. Män med händer på avtryckare. Män som tar på mig och håller mig fast, när jag springer barfota över glas och trasiga brädor. Män som tittar på mig som en köttbit, precis som den knulldocka han kallade mig. Män som vill ha mig lugn med ett hjärta som stannar av med en lina eller två eller tre. Män som vill ha och försöker att ta av det jag har och pekar mot något skrymsle eller en toalett.

Men jag kan inte stanna. Mina fötter blöder. Min klänning är smutsig. Av gränder jag har ramlat in i och tagit mig upp lika snabbt igen för att fortsätta. Min klänning är blöt av rödvin. Av champagne. Av Rosé. Av vatten jag har vadat mig igenom. Klänningen är lika trasig som jag.

Och i väskan jag håller så hårt finns ingenting. Det finns ingen telefon. Ingen hjälp. Inget nummer jag kan utantill. Ingen som vet, att jag snart kanske inte finns. Men tanken fanns ändå. Det kanske inte gör någonting. Då är det slut. Bara blod rinnande längs kullersten och en livlös kropp.

Paniken. Gråten. Rädslan.

"Där är hon", är allt jag hör. Och jag fortsätter springa. Jag vet inte vart jag är. Inte vart jag ska. Bara att jag ska bort. Bara att jag måste fortsätta, fastän ingenting finns kvar. Jag tror att jag vill leva. Jag vill inte dö. Inte av män utan ansikten. Inte att det sista jag ser är deras hånfulla leenden när de äntligen har lyckats.

Jagad för att bli dödad och jag kan inte minnas varför. Jag minns bara hur det fortfarande känns. Rädslan att somna om. Det är ingenting jag vill göra nu, senare eller ikväll. Jag trodde att de var slut. Jag trodde de var slut för längesedan. Mardrömmarna. De som han hjälpte till att orsaka. De som gjorde att jag aldrig ville sluta mina ögonlock från första början.