Jag hatar det. Att vakna i panik. Att drömma mardrömmar. Inatt vaknade jag vid tre med tårar rinnandes nerför mina kinder. Nu minns jag inte vad jag drömde. Då, önskade jag att det fanns någon bredvid. Någon jag hade kunnat krypa närmre. Någon varm och snäll, som inte vill ont. Någon som pussar bort mina tårar. Någon som skulle säga att allting är okej och att det bara var en dröm. Precis som han alltid gjorde. De gånger han var i närheten. Trots att han, mer ofta än sällan, var mardrömmarnas huvudperson.

Somnade om. Till slut. Stängde tydligen av klockan i sömnen. Eller klockorna. FEM alarm. AV. Hur? På så vis, fick jag än en gång vakna i panik, några minuter i åtta och jag skulle ha börjat jobba klockan sju. Sju missade samtal hade jag också, ironiskt nog. Jag som vaknar av allt. Till och med, en gång, av grannens vibrationssignal.

Låt oss säga att det var en bra början på dagen. Den har väl egentligen inte blivit värre sedan dess, men jag har känt mig som ett litet kryp hela dagen. Lätt att stampa på. Som om bara en liten grej till kommer att locka fram Niagarafallen. Jag känner mig aldrig så liten och så ynklig som när jag har jävligt ont eller drömmer något jävligt illa. Igår hade jag dödligt ont, i natt drömde jag och idag har jag nästan lika ont. Och ingenting hjälper. Nu känner jag mig fortfarande ynklig. Så ynklig att jag skulle acceptera om någon kallade mig gumman. Och det ordet har ett starkt släktskap med hat. För det var det han alltid sa.

Låt oss nämna lite andra onödiga saker också, vi kan börja såhär: Mina bröstvårtor gör ont. Alltså hiskeligt ont. Som om de är på väg att skära igenom linnet. Och jag är då fan inte nå jävla gravid. Inte blöder jag heller. Vanligtvis känner jag inte ens att de existerar. Så varför existera idag? Vidare så luktar min säng karl. Alltså. Karl. Ehm? Hmm? Tack och bock. För övrigt så såg min rygg jäkligt sne ut på bilden som speglades i röntgentypens fönster. 

Och så kan vi fortsätta såhär: Ynkliga Sandra vill krypa in i en famn och stanna där tills imorgon. Har vi någon frivillig?

P.S

En kram går bra också.

D.S

Så idag när himmelen är blå och solen gör oss sällskap med sina ljusa strålar, känns det som om den där tjuriga Egon dröjer sig kvar och sveper med sig den lilla värmen som hade kunnat bli till en redig promenad. Men jag vägrar gå ut och bli piskad. Det hade i och för sig kunnat vara värre. Jag hade kunnat haft en rödpiskad rumpa inne. Tur soffan är snäll mot mina obeniga skinkor.

Fredag alltså. Jag var tvungen att kolla, innan jag skrev det. Jag har haft semester i alldeles för många sköna dagar. Inte för att vara sån, men jag fullkomligt älskar att jag stannade här och inte åkte hem. Som jag tänkte. Eller övervägde. Jag tycker om er allihopa där uppe, men det blir ett annat jobb och ett omöjligt schema att få ihop. Särskilt när alla alltid vill ses samtidigt. Utan vila. Och jag avgudar vila. Min hundraåriga kropp behöver det. Den saknar dock hängpattar, skrumpelrumpa och gråa hår. Men i den här takten kommer väl det imorgon eller varför inte på min 25års-dag. Helvete. Vad. Gammal. Jag. Blir. Halvfemtio. Vansinnigt.

När jag var femton minns jag att det enda jag ville var att inte bo i Kramfors. Konstigt nog, minns jag nästan inget annat. Jag minns inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns inte vad jag ville göra. Inte vad jag ville jobba med. Men jag minns att jag ville ha barn tidigt. Nu, tio år senare, är det en grej som jag tänker på ibland.

Igår fick jag tänka på det igen. Sötnosen Angelica blev bjuden på en brakmåltid och sedan fastnade vi vid det fantastiska barbordet som jag har i min ägo (tack mamma, än en gång!). Av någon anledning kom vi in på honom och sedan planen på barn. Jag vet inte om han övertalade mig eller om min önskan var så stark, att jag varken såg eller hörde. Jag minns att jag satt med en vän på ett café och berättade att jag kastat p-ringen all världens väg, för att han och jag skulle bli tre. Jag minns att jag sa att han var drogfri. Jag minns att han en stund senare dök upp vid caféet och tryckte sina överpåtända ögon mot glaset. Jag minns att hon tittade på mig och sa "Sandra....". Det fortsatte vet jag, men jag minns inte mer. Jag kan bara tänka mig.

Jag får tårar i ögonen av att skriva det. Konstigt eller hur?

Klart jag är glad idag, att det där inte är mitt liv. Att jag inte har något som binder mig till honom. Att jag inte har ett par små ögon framför mig som stirrar tillbaka och är hans. Men ändå. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Så otroligt fantastiskt vackra. De lyser. Glänser. Glittrar. Som alla mina smycken tillsammans. Jag väntade, önskade, längtade att jag skulle se likadan ut. Samtidigt som jag själv nu skakar på huvudet åt vansinnet, måste jag erkänna att ena lilltån sörjer en förlust som aldrig fanns. Bara en kass möjlighet.

Jag skrev ju att jag ville ha barn tidigt när jag var femton. Jag såg alltid mig själv, ensam, med ett barn. Aldrig tillsammans med någon. Inte någon som kysste min mage. Inte någon som höll min hand. Hur föreställer man sig tillsammans med någon? Jag tror inte att jag kan det. Som nu, jag kan inte ens se mig själv som sambo. Än mindre gift. Ändå, önskar jag mig någon att ösa kärlek på. Så, vad är svaret på den gåtan? Är jag klockan som går och går och aldrig kommer fram till dörren?

Gud vad hon tjatar, tänker ni. Men jag tänker mycket. Jag känner mycket också. Jag bär med mig rätt mycket. Och jag vet inte riktigt vart jag ska stoppa det någonstans när det går utför. Så mitt huvudkaos och mitt hjärta hamnar här, istället för att bli huvudvärk. Är inte det bättre? Att dela för att hela?

Borde jag inte vara hel då? Snart? Nyss? Jag tycker det. Att det borde försvinna. Allt det som hindrar mig. Allt det som stundvis skulle kunna få mig att skita på mig av rädsla. Jag menar, det är längesedan nu. Jag menar, det var ju bara ett och ett halvt år av mitt liv. Snart lika länge som västkusten har varit mitt hem. Kan någon förklara för mig? För jag förstår inte, varför det sitter inbränt i ryggmärgen och är en reflexmässig reaktion.

Jag är inte deprimerad på något vis. Jag mår bra. Västkusten har gjort mig gott på alla och många vis. Obeskrivligt fantastiskt glad senast igår. Kommunal i Varberg, i mitt hjärta, forever and ever and ever. Ovanstående är mitt pasta-utan-en-klick-smör-huvud. Svårt att hitta änden. Det som cirkulerar och kommer tillbaka. För jag frågar mig själv, ibland, ofta, hur jag kan reagera som om det är han som gör eller säger. Som om han sitter bredvid. Som om han gör allting emot mig en gång till. Fastän det är någon annan som inte gör. Inte menar. Inte säger.

Och som jag försöker. Som jag försöker stoppa det. Som jag biter mig i läppen. Som jag nyper mig i armen. Som jag misshandlar min hjärna med annat, för att den inte ska fortsätta av gammal vana. Jag hatar det. Att det finns där. Att det för i helvete aldrig någonsin ska ta sitt jävla pick och pack och försvinna i en eldsvåda eller nåt. Och jag önskar, att jag ska sluta känna mig som en missplacerad äcklig padda när det händer. Otillräcklig. Misslyckad. Konstig. Att jag inte blir som en centrifugerande tvättmaskin.

Ointresserad. Otillgänglig. Omotiverad. Jävligt mycket o:n. Men allt jag är. Jag vaknar och vill ha. Men timmar, minuter och sekunder vänder mig. Alltid. Varje dag.

Jag kan nog inte förklara vad som hände i mig den dagen det sa stopp. En blockad över alla känslor. Jag var SÅ kär. Naiv också. Men han fyllde min kropp. Den svämmade över av kärlek. Förälskelse. Jag ville bara. Jag ville ha. Jag ville allt. När det bara slutade finnas, ersattes det av hat. Manshat. Alla är våldsamma. Alla slår med sina ord. Alla är elaka. Alla är otrogna. Alla skickar nakna bilder på dig, till sina vänner. Alla gör likadant. Alla är grisar. De bara är. Var. Möjligen nedminskat till åtminstone hälften av Sveriges karlbefolkning.

Jag saknar att ta på någon genom mina känslor, genom mina fingertoppar. Jag saknar att känna det där starka, obrytbara. Det där vansinniga, intensiva. Den fysiska attraktionen. Att ta på, ett elektriskt och magnetiskt fält, mitt emellan, som nästan går att se. Glödande handflator, flätade som ett. Jag saknar att någon vill ha mig, på samma intensiva vis. Jag saknar det så mycket att jag får gåshud från topp till tå, bara av att skriva det. Tanken. Känslan.

Jag vet inte varför jag inte kan. Jag vet inte varför ett error blinkar stort och högljutt framför mig. Jag vet inte varför jag vill ha det jag inte kan få och inte vill ha det som är tillgängligt. Jag vet inte varför allt jag vill ha grumlas och suddas ut innan dagen är slut, för att sedan bli allting jag inte vill vara i närheten av. Det bara gör. För det går inte.

1. Ta fram din mobil.
2. Gå in i din inkorg.
3. Fråga 1 besvaras av din första konversation och fråga 2 besvaras av din andra konversation osv.
4. I respektive konversation ska du räkna din polares svarsbubblor. Skriv första meningen i den 10 svarsbubblan som svar på frågan.
- svaren du ska skriva är alltså dina vänners repliker, inte dina egna meddelanden

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
- Jag vet.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
- Haha okay. Mår du inte bra idag?

3. Vad är det första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
- Ska åka och handla nu.

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
- Fan vad kåt jag blev nu.

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
- Kan inte, ska fixa naglar 17.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
- Hon ska kolla på Kicks imorgon.

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
- Nä, man ska inte slösa hjärnkapacitet i onödan. Då kanske den tar slut helt.

8. Vad vill du höra mest av allt?
- Ok.

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
- Tsss, skönt ju. Skippa allt skit som julen har/är.

10. Din romantiska replik?
- Nä, nu vaxa. Hör av mig imorgon.

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
- Strumpor och kalsonger.

Julen närmar sig. Och det regnar lika mycket ute, som det gör inuti mig. Jag börjar må kasst. Riktigt kasst. Första julen utan min familj. Fick jag välja, skulle jag stanna under täcket hela veckan. Och veckan har inte ens börjat. Vid närmare eftertanke blir nog resten av året bättre. Med en Big Carl och tusen liter vin. Eller något annat som får känslor att stå stilla. 

Jag är så trött. Så nedrans, satans, väldigt trött på att ha ont. Jävla mage. Idiotiska tarmjävel. Jag har alltså en mycket lindrig inflammation i den där organbiten. En mycket lindrig. Jag undrar hur det hade känts om den inte var lindrig. Den känns förresten inte lindrig. Det här har varat i snart tre år. För att lättsamt beskriva det. Din värsta magsjuka. Nästan varje dag. I tre långa, väldigt långa, år.

Och nu vet jag inte vad det är. Det känns inte som det brukar. Magen krampar. Var och varannan minut. Jag har mått konstant illa i nästan två dagar. Och jag kräktes igår. Det brukar jag aldrig göra. Om jag inte har druckit och käkat ris-ig föda. Det är kul att spy ris. Först spyr jag. Sedan spyr jag för att jag spyr. Sedan spyr jag för att jag spydde. Det är fantastiskt. Jag lyckas nästan varje gång. Inte denna då. Denna gång var lugn. Och utan alkohol. Fast jag hade förstås intagit något ris-igt.

Det var inte obefintliga fyllor, kräks eller ris jag ville gnälla på nu. Det var den där fantastiska tarmen jag ville spy galla över. Jag fattar seriöst inte heller hur jag lyckas göra detta i fosterställning. Det är en ytterst intressant kombination, om jag får säga det själv.

Men. Hur som. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL.

Nu tänker jag återgå till offerkoftan utanför skärmen. Kanske till och med dra täcket över huvudet. Och sedan vakna utan mage. Det hade varit perfekt.

Ibland kommer den där ensamhetskänslan som en våg över mig. I samma stund undrar jag varför jag tvunget flyttade så långt. Det hade förmodligen räckt med fem eller tio mil. Men nej, jag drog till med hundra på en gång. Av egentligen ingen anledning alls. Bara för att jag ville. Fast å andra sidan minns jag att jag i nian sa till pappa, så långt bort från Kramfors som möjligt. Längst ner i Skåne. Vem kunde tro att jag skulle hamna så nära till slut?

Det är inte det att jag vantrivs. För det gör jag inte. Jag har aldrig haft det så lätt förut. Det är nästan som att glida på ett bananskal.  Men det beror säkert på att jag aldrig varit utan manligt sällskap såhär länge heller. Jag var inte alls särskilt duktig på att vara ensam. Och jag drogs till det barn inte ens kan bokstavera. Är det inte märkligt att jag trodde att det skulle fungera, varje gång? Man brukar säga att man inte kan göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men det är jävligt lätt. Det är bara att blunda och köra på.  

Någon skrev nyligt att jag inte längre tar någon skit. Det är förvisso sant. Jag står upp för mig själv. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Utan att någon sitter i bakgrunden och kommenterar hur fel jag är. Utan att någon ger mig dåligt samvete för att jag finns till. Jag undrar, vet ni hur det känns? När någon kritiserar hela din existens? När någon smyger in små, små, till synes obetydliga kommentarer att du till slut inte vet om det är du eller dörrmattan som samlar upp mest skit? Vet ni hur det känns att lämna ett barn som inte är ditt med en man som precis, med sina armar, såg till att samma barn inte fick luft?

Jag vet inte om ni vet. Men jag får leva med det. Jag kan blunda och se det bakom mina ögonlock. Jag kan blunda och se mina monster. Varenda gång jag känner mig ensam, är det exakt vad jag ser. Det får mig att aldrig, aldrig någonsin vilja ha en man i min närhet. Inte ens om den karln lovar och svär att han inte är likadan. Inte om den karln lovar på sina barns huvuden, på sin mamma eller pappas grav, för det gjorde han också.

Även om jag numer känner mig rätt säker på mig själv, så vet jag hur det ser ut. Statistiskt sett. Med tanke på honom, har jag större benägenhet att hamna på ett liknande ställe igen. Förmodligen ett snäpp värre också. Blåmärken på utsidan. Om jag ens kommer undan med livet i behåll. Visste ni att det är cirka tjugo kvinnor om året, som dör i samband med våld i nära relationer? Det är bra nära två kvinnor i månaden. Hur många av dem tror ni kräktes invärtes åt meningar som ”det är bara att lämna” innan ljuset framför deras ögon slocknade?

Nu kommer jag att få höra att jag inte kan tänka så. Men jag behöver tänka så. Jag behöver skydda mig. Jag behöver vara försiktig. För det är lätt. Det är lätt, även om man inte blundar. Hur ser du att någon är våldsam på första dejten? Hur vet du att slaget kommer, medan du upplever nyförälskelse och Nirvana?

Jag vill tro att jag lärt mig någonting. Att jag har det i bakhuvudet. Varningssignaler. Tjutande ivriga klockor som vill att jag springer åt andra hållet, om jag vill överleva. Jag vill tro att det jag vill ha, kommer gåendes min väg, när jag minst anar det. Jag vill tro att jag är redo för det då. Att jag inte spottar den mannen i ansiktet om han kommer med en bukett blommor. För det är absolut ett helt möjligt scenario. Hur rolig låter inte jag att leva med?

Nej, men allvarligt nu. Jag har det bra. Jag mår bra. Det är bara positiva saker som hänt sedan jag hamnade här. Men just nu saknar jag Norrland. Jag saknar hemma. Det är bara mina tankar som vandrar. Det saknas tillit. Och jag är full av rädslor, vad gäller det där andra könet. Vad gäller mig själv också. Att jag skulle missa någonting väsentligt. Men det är väl ingenting som inte går klättra över, eller hur? Jag har ju ändå kommit hit. Dit, där mina ord hade betydelse för någon annan. Så jag vann.

Jag hittade precis min påbörjade bok. Inte en bok författad av någon annan. En bok författad utav mig. Men jag hade på riktigt, glömt att den fanns. Den slog mig rätt i nyllet. Det är inte så upplyftande att läsa om hur det är att känna sig ensam, men inte vara ensam. Hur det är att kanske inte vilja leva och kanske vilja dö. Att behålla det i huvudet på sig själv, medan man som tolvåring blir kallad hora.

Jag har alltid sagt att barn är elaka. Det är dem också. Jag tror dock inte att de alltid vet om det. Jag tror inte att orden utan betydelse för dem, inte kan skada någon annan. Jag tror inte att små, till synes, obetydliga skämt, inte kan vara ödesdigert för någon annans självkänsla. Jag vet att de är. Jag vet också att jag förmodligen är den enda som kommer ihåg det.

Det jobbiga med att hitta det här, är att jag kan känna den där jäkla maktlösheten, ensamheten och ropen på hjälp. Snälla lyssna på mig. Snälla se mig. Snälla, stör mig i mina tankar. Men det som äter på mig mest, är att jag aldrig kommer att skriva klart det. För jag kan inte skriva det så rakt och så ärligt som jag vill. Men det skulle ha varit en sorts biografi och visa hur små, små saker verkligen kan ta en människa till helt fel och helt rätt ställe. Och hur man själv är duktig på att blåmärka sig själv inifrån. Ungefär som den här bloggen. Bara lite närmre. Lite mer intimt.

Om ni inte visste, lär jag erkänna att min hjärna är komplicerad. Säkert en typisk tjejig hjärna. En sån som aldrig tar en liten jävla paus. En sån som maler och maler. Vrider och vänder. Analyserar och analyserar sönder. Och ibland kan det kännas som om allt jag känner hamnar i hjärnan och blir en total jävla röra. Sedan hamnar det här. Eller så maler det lite till och tar ännu ett varv.

Nej, men seriöst. Jag kanske skriver lite till. Det kommer bara aldrig att publiceras. Min delvis kärlek, delvist mörker, får ha sitt liv i bakgrunden. Det var ändå en annan tid. Nästan ett annat liv. Men förmodligen allt till att jag är som jag är.