Han skrev att han bara ville be om förlåtelse.
Igen.
Han skrev att det var tankar som snurrar. Att det känns.
Igen.
Han skrev kram.
Igen.
Han skrev att han alltid kommer att be om ursäkt.
Igen.
Han skrev gumman.
Igen.
Han skrev att jag var bäst.
Igen.
Han skrev att han älskar mig.
Igen.
Han skrev och allt.
Och igen.

Jag drömde om en flicka. En vacker, modig och stark flicka. Jag drömde om en flicka med drömmar, med vilja och ett hjärta fyllt av omtänksamhet. Jag mötte en flicka som hatade sin egen spegelbild. Jag mötte en flicka som var rädd och svag för andra människors  åsikter. Jag mötte en flicka som slutade drömma. Som slutade hoppas.

Jag upplevde en flicka som föll för frestelsen. Jag upplevde en flicka som behövde nakna kroppar för att hela. Jag upplevde en flicka som behövde sinnesförändrande för att andas. Jag hörde om skrik, om hot och om att inte vara värd. Jag hörde om en flicka som höll andras hjärta i sitt och skänkte allt hon hade.

Jag vaknade till hennes ekande gråt. Jag vaknade till hennes maktlöshet och hennes mardrömmar. Jag vaknade av att hennes hjärta gick i tusen bitar. Jag lyssnade till hennes ord. Hennes knivskärande aldrig mer. Jag lyssnade till hennes vädjan. Älska mig. Älska mig på riktigt. Så högt som du kan. 

Jag kände hennes obeskrivliga smärta.
Det plågsamma minnet.
Jag kände det upprepas.
Igen.
Och igen.

För jag kunde smaka mina egna salta tårar och gömma ansiktet i min våta kudde. 

Jag har det verkligen bra på alla vis. Jag är nöjd med min tillvaro. Jag älskar mitt liv, mitt jobb, min lägenhet, alla möjligheter jag får och har, mig själv, mina vänner och min familj. Det är så mycket olika saker som gör att allting faller på plats med lite extra stjärnglans. Men så kom det där. Det där suget. En längtan. Ett moment. Just nyss.

Jag har gjort många konstiga saker i mitt liv. Oigenomtänkta. Vansinniga. Låtit bli att känna, för att vara till lags för alla andra. Sårat mig själv på ett sätt som inte varit okej. Inte någonstans. Det var inte självklart att sluta med det. Men jag kom dit när jag insåg vad jag gjorde. Det är nämligen dumt att se sig själv som mindre värd eller bara ovärd att älska.

Det jag fastnade i nyss var att det skulle vara skönt att vara omtyckt på ett annat sätt. Att det skulle vara trevligt att vara mer än vacker, snygg och alla andra möjliga ord. Att inte få en komplimang för specifika kroppsdelar eller hur jag ser ut naken. Inte för att det är mysigt att umgås med mig eller att sova med mig. Visserligen alltid fantastiskt att höra, men just nu, just ikväll, hade omväxling förnöjt. Det där med att vara någonting mer för någon annan.

Jag vet att jag är omtyckt för så mycket, på andra sätt, av så många människor. Jag vet också att det är jag själv som är anledningen till att jag lever ensam. För att jag vill ha det så eller kanske behöver ha det så. För att det är så väldigt enkelt. Jag kan visa ömhet, kärlek och omtanke. Lägga till min charm. Vara det jag vill, när jag vill. Med någon som har gjort sig förtjänt av det. Men gränsen går vid att bli kär. Det alternativet finns inte. Det är nästan så jag tror att jag faktiskt har förlorat den förmågan.

Generellt är jag nöjd. Tillfreds. Det är bara det att jag undrar, när det blev en sån där kväll? Möjligen, säkerligen för den extra stora offerkoftan som följer ett lätt sjukdomstillstånd. Då är det lätt att vilja ha en trygg och omtänksam famn att gömma sig i.

Vad ska jag säga om livet? Livet är bra. Livet är verkligen för bra. Det har inte, under min livstid, varit så lätt att andas. Så lätt att inte tänka. Så lätt att somna eller att sova ut. Jag har nog aldrig känt mig så befriad. Helt bekymmerslös.

Under det senaste året har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Jag har snubblat över insikter jag inte ens trodde var möjliga. Jag har utvecklat en självkänsla som inte blåser omkull av en lätt bris. Jag har sett människor stå upp för mig. Tro på mig. Jag har upplevt hur det är när ingenting blir inlindat i bomull och jag har slutat att göra det själv.

Jag är hemma igen och den här gången är jag verkligen hemma. Jag gillar västkusten, mest för vad det gjorde för mig och med mig, men också för vänskapen jag hittade där. Jag gillade att vintern var kort, att sommaren kändes oändlig. Jag gillade närheten till allt. Men här, i mitt Norrland, har jag vad som har lagt grunden för mig. Det är här jag hittat lugnet som tidigare bara fick rugga lite på ytan.

Varför jag inte har skrivit här på länge är för att allting jag börjar skriva, passar in någon annanstans. Varför jag började skriva det här nu, var för att jag sökte någonting jag skrivit till honom. Den stunden jag blev kär. Jag sa att jag älskade honom ett kort tag efter det. Men han förtjänade aldrig den kärleken. Han förtjänade aldrig mig.

Det vore dumt av mig att inte erkänna att jag har saknat honom. Inte nu. Inte på väldigt länge. Men stundvis har jag saknat saker som jag trodde att han gav mig. Jag har också saknat någonting som han gav mig. Det enda han gav mig. En insikt kan man säga. En enda sak som hamnar utanför inte på väldigt länge.

Just nu, vill jag att det här också ska hamna bland sidorna för mig och av mig. Då hade jag kunnat utveckla. Förklara. Beskriva. Men allting kan inte vara där. Allting kan inte hamna i en bok jag inte vet om jag någonsin vill publicera.

Att jag börjat skriva igen har ingenting med mig att göra. Men ja, jag har varit rädd. Det är allt jag tänker säga. För han vet. Han vet att det är hans förtjänst den här gången också.

Tack.

Vi gör inte, inte längre.
Vi gick och gick,
men vi gick ner
och det blev inte.
Inte mer.

Det var inte snart.
Det var nyss.
Inte sedan.

Det smakade som kakan.
Som små söta chokladpraliner.
Det smulade som kakan.
Det gick sönder.
Gick i bitar.

Vi glömde inte.
Vi bara gick,
åt varsitt håll.
Tomhänt tillbaka.
Tillbaka till en gråare vardag utan choklad.

Grönt är skönt. Blått är vått. Godis är gott. Ja, ni fattar. Fast gott rimmar väl lite mer på blått. I alla fall, mitt gröna badkar ska vara skönt. Harmoniskt. Avkopplande. Sinnesrogivande. Tillsammans med vatten och skum förstås.

Jag väntade, väntade och väntade, medan vattnet rann, rann och rann. I mitt stilla sinne tänkte jag "Gud, vad skönt det ska bli med ett varmt bad". Jag hade ju faktiskt till och med varit duktig och köpt en saltblandning med kokos och citron. Visserligen på Ica, men ändå. Så här i efterhand, var nog det mest ekonomiskt.

Jag pillade fram en bit pappkartong och tog fram en handduk ur en av mina överfulla garderober. Pappkartongen skulle fungera som bord och handduken skulle fungera som ett halkskydd. Förra gången jag badade, krampade nämligen tårna när jag frenetiskt kämpade för att hålla mig ovanför vattenytan. Och förra gången jag försökte läsa i badkaret, fick jag papercuts på brösten. Minst sagt oskönt.

Nåväl, pappkartongen fungerade faktiskt som ett bord. Handduken var kanske lite väl långsökt. Och det där varma badet som skulle bli så skönt, det blev en tortyr. En tortyr av svett. En känsla av att ömsa skinn och att förlora sina inre organ genom alla och då menar jag alla, vidöppna porer. Tack pappa för att du satte upp badrumsskåpet förresten. Nu kunde jag verkligen se all skit som har tagit sig friheter i mitt ansikte.

På Facebooken skrev jag att jag skulle vara okontaktbar en timme framåt på grund utav vädret. En pik att det var badet som lockade egentligen. Det tog ungefär 15 minuter för badkaret att fyllas till bredden. Det var ungefär samma tid jag satt, det vill säga om man får räkna med tiden då vattnet rinner ut.

Så här sitter jag nu. I sängen. Spritt språngande naken. För att grönt är så väldigt skönt. Jag antar att det tar ett tag innan kroppen har återhämtat sig från prövotiden av klimakteriet. Men jag har i alla fall bara russin kvar på bröstkorgen, utan sår och inga krampande tår.

Det gott folk, var historien om mig och det gröna djävla badkaret.

Ni kanske minns att jag började skriva på en bok. Om ni inte minns, så ja, jag skriver en bok. Eller skriver, jag började, fick en mental och känslomässig dipp och slutade. Det är inte så lätt att skriva om någonting som har gjort så ont. Det var så inte lätt att jag till och med började minnas saker jag hade förträngt. Eller kanske bara glömt.

Men idag vaknade jag med en känsla som jag saknat väldigt länge. Jag vill igen. Jag vill så mycket. Jag vill känna. Vill ta. Vill uppleva. Jag vill vakna med någon bredvid mig. Jag vill vakna med någon som kan röra vid mitt hjärta med sina handlingar. Inte ord. Inte den här gången. Jag vill vakna av någon annans hjärtas ljudlösa smekningar.

Det finns bara en enda person som jag kan tacka för det. Han som var silvertejp utan att veta om det. Det är han som får ett eget kapitel och förtjänar det. På tal om det, så ska det bli färdigt nu. Det skulle faktiskt kunna bli en utmärkt kontaktannons.

Jag vaknade med en tanke idag. Ni vet, en sån där som inte försvinner. En sån som jag vet att jag kan skriva mig ur. Jag tänkte på fackets historia. Alltså, på vår historia. På människor som vände ut och in på sig själva för deras och för vår skull. På människor som gav sina liv. Jag skäms för att säga att jag inte kan den. Jag skäms för att säga att jag inte har ägnat dessa människor en enda tanke på mer än tjugofyra år. Och det är inte rättvist. Vi är inte rättvisa.

Många är av den åsikten att facket inte gör någonting. Många väljer dessutom att gå ur det fackförbund de tillhör. Dels på grund av den åsikten och säkert på grund av någonting annat, men jag personligen förstår inte varför. Jag har också på håll sett människor skriva att facket inte är någonting som behövs i dagens samhälle. Dessa människor kunde inte ha haft mer fel. Dessa människor borde kunna höra hur de som kämpade vänder sig i sina gravar, för att vi har mage att inte visa mer tacksamhet än så.

Förr stod vi gemensamt, tillsammans mot arbetsgivare. Idag säger vi att facket inte gör någonting, utan att reflektera över vilka som är facket. Jag vill inte göra någon besviken, men facket kommer alltid att vara alla vi tillsammans. Som en mur, ett värn, mot arbetsgivare som vill ge oss så lite som möjligt.

Om vi löser upp alla fackliga organisationer har vi ingenting. Vi har enskilda budgivningar med arbetsgivaren som i sin tur undrar hur lågt vi kan gå för att pengamässigt kanske överleva dagen. Var och en har ansvar för sitt. Och arbetare, såna som vi, stupade i onödan. För att vi gav upp kampen om rättvisa. Anständiga löner. Semester. Trevligare arbetsvillkor. Med oöppnade ögon förstår jag att ingen ser vad andra människor runt om i världen kämpar för. Det är människor som ser vad vi har och vill ha det. Den svenska modellen.

Här om dagen fick jag av en reporter frågan "Är det viktigt att arbeta fackligt globalt?". Jag minns att jag svarade ja och fortsatte, men såhär i efterhand tänker jag på hur dikten avslutas på Lunde-offrens grav. "Glöm honom aldrig". Så jag undrar, är det verkligen vår plats att vanära vår historia genom att passivt sitta och titta på, när det fortfarande finns människor som går i döden för det de tror på? Vill vi svika löftet som vi en gång har gett varandra?

"Vi lovar och försäkrar
att aldrig någonsin
under några omständigheter
arbeta på sämre villkor
eller till lägre lön
än det vi nu lovar varandra.

Vi lovar varandra detta
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!"

Paniken som uppstår när brevet om att man har cellförändringar kommer.

Orationellt tänkande:
Jag har cancer. Jag har cancer. Jag har cancer.
Tur att jag flyttar hem när jag ändå är döende.

Logiskt tänkande:
Jag har inte cancer. Jag har inte cancer. Jag har inte cancer.
Tur att jag flyttar hem ändå. Ifall att.

Google tänkande:
Risken att det är cancer är minimal. Risken att det är cancer är minimal. Risken att det är cancer är minimal.
Vad roligt det är att flytta hem.

Hur viktigt det är att gå och göra sitt förbannade cellprov. Just do it.
Google gav mig inte en dödsdom den här gången i alla fall.

Den trötta hjärnans tänkande:
Sov. Sov. Sov. För fan.