Senaste inläggen

Av Sandra - 24 september 2018 00:09

Jag läste. För mig säger de orden allt. För andra saknar det mening.
För dig också.


Första och andra sidan grät jag mig igenom, sedan slutade det. Först insåg jag hur otroligt mycket jag ville dela honom med dig. Hur jag mer än allt ville ha dig i närheten. I hans värme. I min. Jag såg att jag på ett sätt älskade att han var din, men på ett annat önskade att han var någon annans. Jag kunde läsa att jag längtade efter dig. Att jag saknade dig. Att jag skrev att jag hatar tystnad. Att den gjorde mig ont.


Jag ville att du skulle se honom. Hålla i honom. Hålla om mig. Göra det bra den gången, som så många andra gånger. Som tillfället när han blev till. Som alla andra tillfällen innan det och efter. Jag nämnde vem du har varit. Vad dina händer har gjort. Vad jag har känt med dina läppar mot mina. På fler än en sida finns spår av hur jag var förälskad i min bästa vän. Och tre enkla ord lyser, utan att ha blivit sagda. Men jag vet att du vet. Sedan den gången. "Titta inte på mig sådär". I mitt sovrum. I min säng. Tvärs över. Bredvid. När jag hade flyttat hem.


Om jag ville få det att låta bättre, skulle jag försköna sanningen som du har gjort och som du gör. Om jag ville göra dig illa skulle jag slå ditt huvud med boken och se till att sidorna och det torkade bläcket fastnar i ditt ansikte, i ditt älskade skägg. Om jag ville förstöra, skulle jag publicera bilder med dig och ditt namn i. Kilometerlånga konversationer med år, dag och klockslag. Jag kan. Men jag ska inte. Vill inte. Du är inte värd den ansträngningen, inte något av det och framförallt, jag är bättre än så. Men det suger också apröv att jag har begränsningar. För ibland, flera gånger om dagen, är jag den som vill skada dig allra mest.


Hade du träffat mig och sagt till mig att du inte vill träffa honom, vet jag att jag hade försökt få dig att tänka annorlunda. Att försöka. Inte varannan vecka. Ingen helg. Bara försöka. Jag tänker att endera var ditt livs största misstag att träffa mig eller så kommer han att ta den platsen. Och jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas att hans existens äter upp det själlösa hjärta du har, varenda gång du kollar dig i spegeln. Och en dag hoppas jag att han ser dig och ler, på ett sånt sätt som gör att du önskar att det var pungsparken du fick innan du frågade om ett okej, där i huset förra året. Jag hoppas att den frågan förföljer dig som en mardröm resten av livet, eftersom handlingen därefter får leva som ditt eget fel och ditt eget jävla ansvar. Och är det inte en mardröm, hoppas jag att det är en blödande hemorrojd, som känns som en brinnande kaktusblandad igelkott, varenda gång du sitter ner.


Jag får vara arg för hur du har handlat. Hur du har behandlat. För vad du har sagt och inte sagt. Jag får vara ledsen. Jag får önska, hoppas och kräkas. Allt utan censur. Det är till och med okej att vara sårad och fruktansvärt jävla besviken. Att rentutav hata den du är. Vilket jag också nu för tiden gör. Hur ofta jag än vill kväva alla impulser av att känna, så ska det vara där. Meningen med det har jag inte hittat men jag vet att den finns någonstans. Jag bara vet att likgiltigheten inför att du finns kommer en dag. Se bara på den med samma namn som har galler utanför sina fönster. Idag spelar det mig absolut ingen roll om han lever eller dör.


Någon sa att man kan känna randigt och det är det. Varenda dag är randig. Glädje. Ilska. Lycka. Hat. Kärlek. Sorg. Ledsamhet. Till utseendet så lik dig. Jag älskar hans drag. De är så otroligt fina och samtidigt är det mer än vad man kan säga om dina. Jag älskar hans ljud, hans skratt och leenden. Jag älskar hans rynkande-förstå-sig-på-funderar-ögonbryn. Och jag avskyr ditt ansikte, som innehöll samma miner. Det ger mig kväljningar. Jag älskar när han håller min hand. Jag hatar att du har gjort det.


Jag älskar min bebis mer än solsken. Han är vacker, modig, stark, livlig, full av glädje
och energi. Han är det barn jag önskar han får fortsätta vara genom hela livet, 

inte på grund av dig,
utan trots dig.


Det här är elakt. Och jag borde veta, det var jag som skrev det. Men det är i alla fall ärligt. 

Låt det vara en ständig påminnelse, som en obotlig analklåda om du någonsin ångrar dig. För då är det jag som är hjärtlös.

Av Sandra - 12 september 2018 01:00

Jag önskar att jag hade datorn och tangenterna att knappa på. Som förut. Ett lugn. En stillhet som bara fingrar kan ge av att knappar trycks ner. En liten stund när hjärtat hittar sin plats i text.

I

Jag antar att det finns en anledning till att jag inte hittade den första serien jag ville se. Inte heller den andra. De som vet, säger tredje gången gillt. Den fanns hemma, faktiskt precis under teven. Första säsongen var bara ångest. Inte särskilt smärtfri. Komplett vansinne för sömn och hjärna. Hjärtat vet jag inte ens om jag kan bokstavera. Och sorgen, den hade inget namn. Allting var bara en stor geggig klump med bristfällig armförmåga.


Andra säsongen andades hopp. Gav en annan sorts frid. Sparade energi. Fann en väg framåt. Jag kommer aldrig att gömma honom. Aldrig att gå omvägar. Han ska se min värld. Vattnet. Musiken. Tron på mänskligheten. Han ska veta hur det är att dansa med lätta steg och dra händerna längs gröna, gula, bruna röda och kala träd i en symbolisk verklighet. Han ska höra kluckandet precis vid strandlinjen. Och han ska få vara i mina steg. I de jag alltid har gått. Hela vägen. Utan undantag. I varje andetag.


Tredje och fjärde säsongen tog mig igenom det jag vet. Min lilla pojke vet inte hur omvärlden stannar när han andas. Hur minuterna av klarhet låter hjärtat rinna över av kärlek. Han vet inte att tre ord inte räcker till för att beskriva hur han känns i bröstet och i kroppen. Han vet inte hur ett trött sinne samtidigt orkar lite mer och jättemycket när två små rynkor visar sig under hans ögon. Han vet inte att tårarna som kommer då, är för att han finns och lämnar ett märke här, när klockan tickar. Men en dag. En dag kommer han veta och förstå, vad han betyder för mig. Och hur han gör världen till en bättre plats. Som en canvasduk pyntad med glitter, konfetti och rosa elefanter med vingar.


Av vad som är kvar av den femte säsongen finns bara det här.
"Det blir bäst om vi har varsitt."
Jag har förstått det och jag förstår det. Det är bäst. Men det finns inte ett ben i min kropp som inte hatar dig för det. För allt. Utom honom. Det sägs att man inte kan bli arg på någon som sitter i rullstol, för att den inte kan gå. Men vissa saker kan inte förlåtas och andra dagar, alla dagar, är det för sent. i det, finns varken rum för hjälp eller träning. Någonsin.


Medan det är vad det är och kommer att vara, är det en bot för andra att bli starkare på egna ben till högt ljud och tangentbordet på en iPad i en helt ny värld.


Utan undantag. I varje andetag.

Och mamma älskar dig lillis, för att du finns i mina. 

Av Sandra - 7 september 2018 01:49

Jag undrar om jag någonsin kände dig. Jag undrar vem du är. Varför. Framförallt varför. Samtidigt vet jag att det svaret är lika långt bort som regnet var i somras. Men lika nära så att jag kan se det ifrån mitt köksfönster.


Det var min kropp. Mitt val. Det sa jag till dig. Inte bara för att du gjorde mig arg. Inte bara i bristen på ansvar. Utan för att det var så. Är så. Men hade han bara varit ond hos dig, borde du aldrig ha varit i närheten av mig. Du borde aldrig ha sagt att du var fruktansvärt förälskad i mig. Inte haft händerna där han låg och yttrat, det är bara den här som syns. Inte legat bredvid mig och ljudat, att det är inte så hemskt att det är med dig.


När han skrattar är jag glad. När han ler mot mig, är jag glad. Han gör det som om det vore den enklaste saken i hela världen. I hans värld finns det inga bekymmer. Och jag önskar att jag kunde känna likadant. Den lilla människan gör mig lycklig. Men jag är sårad. Jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Jag trodde inte att du skulle välja mig och jag hade rätt. Men aldrig, i min vildaste fantasi, kunde jag tro att du skulle välja bort någon som såg ut som du. Inte efter allt. Till och med trots allt.


Vad jag dessutom trodde var att du skulle ge mig ärlighet. Fram tills den stunden var det någonting jag tänkte att du hade gett mig hela tiden. Där också, trots allt. Sedan när allting hittade sin väg fram, med lite hjälp, skulle havet av lögner åtminstone försvinna. Krympa. Men inte ens då. Inte ens det kunde du ge mig. Faktiskt inte ens din egen son eller någon runtomkring.


Du vet, det är konstigt hur mycket man minns när man helst vill glömma. Om några få månader är det fyra år sedan pappa fyllde jämnt. Det betyder att det också är fyra år sedan du åkte förbi och stannade utanför mammas hus medan vi firade "lilla julafton", bara för att du ville ha en puss. Det är tre år sedan du skrev till mig att jag inte behövde sälja in mig, att du redan var såld. Det är samma lika för första gången jag såg bokstäverna bästa vän. Jag undrar, minns du "du är verkligen en pärla i ett hav av skönhet"? Det gör jag. 19 mars 2015. Det var en torsdag. Jag knäppte nämligen kort på det och sparade, för att det var det bland det finaste någon någonsin sagt till mig.


Ibland tänker jag på hur han ska få veta. Om han ska få veta. Det kanske inte är så konstigt. Men när jag tittar på den lilla killen i sängen, hoppas jag att han aldrig vill. Att han aldrig frågar. Att han växer upp och aldrig behöver en bild. Jag önskar att han bara nöjer sig med ett namn och egentligen inte ens det.


Och om han frågar, om han vill veta, berättar jag att du fick kämpa? Säger jag att din charm vann till slut? Visar jag vad jag föll för först? Lämnar jag sorgen och ilskan bakom ett hörn och låter bli den allra sista versen helt? Eller spelar jag bara upp den du sjöng och hoppas att han förstår, att det inte var honom det var fel på.

Av Sandra - 29 augusti 2018 00:01

Han krävde närhet, så han somnade på mitt bröst ikväll. Medan han fortfarande sov där, kunde jag ta upp telefonen och läsa det jag precis fått skickat. Jag läste och märker hur jag måste torka kinderna. Sedan slutar det inte. Det har inte slutat än. Så jag får försöka förstå att det fortfarande ligger kvar. Att det fortfarande hänt.


Han ligger i sin säng helt ovetandes och själv sitter jag på vår balkong och försöker andas så frisk luft som jag bara kan. Nikotinluft. Det gör ont. Inga ord kan beskriva hur ont det gör. Inga ord kan tala om hur lungorna krymper och hur insidan av bröstet brinner i en smärtsam konspiration av hopplöshet. Hjälplöshet.


Jag försöker verkligen förstå hur människor kan motivera nedläggningar av kvinnovård, förlossningsverksamhet. Jag försöker förstå hur människor, politiker, kan försvara det. Men hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än drar i trådar och försöker hitta en bra förklaring, så går det inte. Världskartan är för liten för det. Det går helt enkelt över mitt förstånd.


Den tomma blicken vet jag alltför väl att jag kan relatera till. Jag såg aldrig mina egna ögon, men jag behövde inte heller. Jag vet hur jag kände. Det sitter kvar i ryggmärgen. Tillsammans med ett hav av tårar reagerar varenda muskel. Varenda liten nerv blixtrar när ilskan och sorgen vinner. Det var när allting blev för mycket och det bara stängdes av.


Jag hann aldrig somna den natten. Jag var alldeles för nervös inför min igångsättning. Den var liksom spiken i kistan. Den sista lilla grejen att ta sig igenom. Jag menar egentligen inte lilla, men vad ska man säga när man ska pressa ut ett bowlingklot genom ett hål i en jämförbar storlek av en gul kiwi. Misströsta dock inte, det går. Det gör bara in åt helvete ont. Min bror påstod att det finns studier som menar att en pungspark är som en förlossning. Jag skulle vilja påstå att jag närmade mig min egen död.


Den första värken hittade mig halv två. Den andra tio minuter senare. Den tredje ytterligare tio minuter senare. Tarmtömningen var ett faktum där i mitten någonstans. Inte för att vara sån, men det var den långa gången man inte ens hann ljuda N i Nordingrå. Förlossningen fick ett samtal och skulle ringa upp. Mamma blev väckt, ändå ganska försiktigt om jag minns rätt. En timme och fyrtio minuter efter första värken sitter vi i en rullande bil, utan att telefonen vibrerat.


Jag minns att jag sa till barnmorskan som ringde, att det här inte var humant. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag förmodligen argumenterat mer för min rätt. För inget i resterande delar var särskilt humant. Efter de tre värkarna med tio minuters mellanrum, kom tre på tio. I efterhand vet jag att vi stannade i Ullånger första gången. Från framsäte till baksäte. Men dubbletter av en rövgrill gjorde faktiskt ingen skillnad heller.


Jag minns inget av omgivningen under bilfärden. Jag minns nästan inget jag har sagt till mamma, framförallt inte uttrycket väglus, som används rätt flitigt idag. Men jag minns gräset, gruset, larven, blodet, träden och långtradare från när vi stannade nästa gång. Jag minns att jag skrek att mamma skulle stanna. Jag minns att jag skrek rätt ut i ingenstans. Jag minns att jag var rädd, stressad, panikslagen och inte förstod att det hände. Det skulle inte hända då och det skulle inte hända där. Men bebisar passar inte tider, jag vet det nu.


Ambulanskillen var den första jag såg efter blinkande blåa ljus. Jag minns att jag tänkte "men för i helvete, inte en karl". Mamma hade redan tittat efter ett huvud och nu skulle nästa. Min bitterhet vill säga att det lika gärna kunnat vara barnets pappa. Det hade nämligen fyllt samma funktion. Känslan: "tack för att du tittar till mitt underliv under den mest utsatta stunden i mitt liv, men how you doin'?". Be mig inte om logik, för det fanns ingen. Seriöst.


Inne i ambulansen plockade kvinnan fram en nål. Stick mig inte nu. Ben som sökte stöd. Händer som ville greppa i något. Stick mig inte nu. Stick mig inte nu. Jag tror faktiskt att hon hann mellan krystvärkarna. Jag kan också ha gjort illa båda hennes händer och ben. Jag hoppas eventuella blåmärken försvunnit tills nu.


Vi hann in. Jag minns att barnmorskan hälsade, men inte att de flyttade mig. Jag minns att jag inte kunde hålla emot i hissen och att någon sa att huvudet var på väg. Jag minns att det gick fort när hissen stannade. Att jag fick luft i en mask när sängen var stilla. Att barnmorskan fick trycka på magen. Jag minns att jag var utan mamma, helt ensam med främlingar. Sedan var det någon annan som skrek och mammas ansikte dök upp. Det var då det brast.


Kanske har jag försökt göra det lätt som vanligt, istället för att bara erkänna vilka krafter förlossningen tog. Jag hann vara innanför sjukhusets väggar i sju minuter innan det var min pojke som skrek och inte jag. På tre timmar och femton minuter hann jag beta av att jag trodde att jag skulle dö, att något var fel och att han inte skulle komma ut hel. Samtidigt har ingenting någonsin känts så overkligt. Precis som att det har hänt någon annan.


Det har hänt att människor sagt att jag varit stark som klarat av det. Att jag ska vara glad att allting gick bra. För det första, jag hade inget val. Den hände och jag fick följa med och jag har hela tiden önskat mig något annat än det där. Även då. För det andra, definitionen av bra är inte att börja föda utomhus. Han klarade sig. Jag klarade mig. Fysiskt. Betoningen ligger på fysiskt. För däri finns ingenting annat.


Jag är arg, ledsen och besviken. Det känns som att någon stal det som borde ha varit en fin upplevelse och ersatt den med en ond surrealistisk mardröm. Det har påverkat mig och det fortsätter att påverka mig. I början ville jag ge bort honom, men samtidigt ha honom så nära att tyg var för mycket att ha emellan. Nära för att han hindrade mig att gråta. Långt borta för att jag ville gråta färdigt. Jag har berättat hur mycket han påminner om någon annan, men mest av allt påminde han om smärta. I bröstet. I lungorna. Faktiskt överallt där syre färdas.


Jag har pratat om förlossningen så många gånger. Med familj. Vänner. Kollegor. Bekanta. Journalister för både tidningar och tv. Dels för att jag inte vill att någon annan ska behöva uppleva samma sak. Det handlar nämligen inte om att det i de flesta fall "går bra" i medicinska termer, utan det handlar om stressen, paniken, rädslan och allt annat som inte hör hemma i närheten av den stunden när ett barn kommer till världen. Och det handlar om tiden efteråt. Om den psykiska påfrestningen, om vad som kom på köpet. Det som man inte bad om och som ingen kan pussla ihop.


Jag har pratat om den så många gånger att jag har slutat att gråta i samband med det. Men ikväll när jag läste om nästa kvinna, blev jag påmind om att det forsar inombords och att det inte kommer ut någonstans. Hans behov går först och mina har stannat. Och allt jag vill just nu är att springa. Springa tills jag inte orkar mer och luften tar slut. Gråta tills det slutar göra ont och skavsåret på hjärtat har läkt.


Så jag kommer fortsätta att prata, fortsätta att berätta för min skull och för hans. Det är nämligen så att nästa gång, när det är hans tur och jag ska bli farmor, så sker det här och att han minns, över min döda kropp.


Av Sandra - 21 augusti 2018 00:08

Jag hade eller jag har en bok där jag skulle skriva allting jag ville säga till dig. Det var psykologens idé, när det var tid du ville ha. Jag till och med gav den ett namn. För det som inte blev som det skulle. Som det är nu, har jag inte öppnat den på flera veckor. Jag vill inte veta vad jag har skrivit innan. Du är någon annan nu.


Jag ser dina ögon i hans. Dina kunde jag titta i utan förbehåll. Ibland kändes det som om jag skulle drunkna. Det fanns något busigt. Lekfullt. Något fint. Jag vill säga att de levde när du log. Nu undrar jag om jag verkligen såg det jag såg. Sist, där ute, fanns ingenting. Som om du lika gärna fått en käftsmäll av att se mig. Om ens det. Det var tomt. Men dina ögon, som jag tror att jag såg förut. Som jag ser i hans. De lever. De lyser. De glittrar när han skrattar. Som dina. Precis som dina.


Han är det vackraste jag vet. Det finaste jag sett. Han väcker mig med omsorg, som om han visste att en morgon inte är min starka sida. Han rynkar på ögonbrynen när det ser ut som om han funderar. Han söker något att hålla i när han sover. Han blir grinig när maten är nära, för att den ändå är för långt bort. Han kan bli uttråkad fort, men kan också koncentrera sig på en och samma sak länge. Han gillar att åka bil och blir lugn av sång.


Jag gick in i det här ensam. Jag gjorde det valet. Du skulle inte ha varit där och petat. Inte pratat. Inte frågat. Inte kysst. Inte kramat. Inte sagt att det skulle gå bra. Ingenting. Du skulle ha varit borta för längesen. Även om du inte delade allt, delade du något. Och jag kände mig mindre ensam. Men du skulle inte ha varit här och jag skulle inte ha lyssnat.

Jag skrev att jag var glad att du inte var med när han föddes. Det är inte sant. Journalister har frågat vad jag kände, vad jag tänkte när jag stod där. Ensamhet. Otrygghet. Ovisshet. Rädsla. Stress. En kombination av för mycket. Jag nämnde aldrig dig. Inte en gång. Jag skulle aldrig erkänna det heller, att det var det jag behövde. Någon att dela det med. För du är den enda som delar honom som jag.


I magen, under resan i den större bilen, var han inte i närheten av stilla när du pratade. När du spelade din musik hemma gjorde han kullerbyttor. När jag gick ifrån dig och din lägenhet sparkade han mig. Varenda gång. När du rörde vid mig var han alltid ljudlös. Men han dansade till tacos och 16 svenska hits på 6 minuter.


Skulle jag säga någonting till dig nu. Så.


Han är det bästa som hänt mig.
På ett sätt är du det också.
För utan dig,
hade han aldrig andats här bredvid mig.


Men jag har inget mer att säga.
Och du är någon annan nu.

Av Sandra - 14 augusti 2018 23:51

I ljusens närvaro var hela atmosfären annorlunda. Det var tryggt. Det var fint. Det var lugn. Lite hemma. För den bästa beskrivningen av vad en veke gjorde framme i en annan omgivning. Så länge det fick brinna fanns hopp, ömhet, närhet och något mjukt i utkanten som omfamnade. Mer än en liten låga. Det flammade upp i kontakt med syre. Men ibland var det tillgången som stryptes. Tillfälligt. Alltid tillfälligt. För att brinna mer än någonsin efter en kortare vila. Som om det aldrig skulle slockna.


Det fanns där, som skuggorna från skenet på vilken vägg som helst. Det följde med, hela vägen från hav till sjö. Från lövskog till barr. Alltid närvarande. På hjul. Det fanns i hallen. Dolda platser. På bordet. Mitt framför. Det spelades på ett sätt som enbart var en riktning att följa. Bitvis gick att urskilja mönster, något som inte bara fladdrade förbi. Något som gav mer värme än fyra timmar brinntid.
En glöd, som förblev densamma.


Så hejdå, eller vadå?
Absolut inte.


Brända märken.
En vägg utan mönster.
Alltid tillfälligt slut.

Och ett ego som egentligen inte var för stort.

Av Sandra - 14 augusti 2018 01:26

Det är konstigt. Jag har aldrig varit den som haft ont av att det är stökigt och rörigt. Men den bästa stunden (missförstå mig rätt) som jag får på hela dagen, är den lilla stunden jag har på balkongen på kvällen när han har somnat. Den är städad, orörd och alldeles lugn. Och den har luft som är lätt att andas.


Under rätt många veckor önskade jag att min pluttis inte skulle vara så fruktansvärt lik honom, till största del för att det skulle vara lättare att inte behöva se honom varje dag och inte prata alls. För det var honom jag såg. Hela tiden. Varenda gång jag tittade på min egen bebis. Min. Bebis. Och fortfarande, men det är lättare nu.


Efter att i princip ha pratat varje dag i över tre år, blev den tystnaden mest jobbig. Plågsam. Särskilt när jag fick ta och lyssna på hans tankar och funderingar, när ingen annan visste att hans barn blev större och större i min mage. Det är på riktigt svårt att kombinera mörker och ljus. Jag ville vara glad, men i samma ögonblick som stickan visade ett plus, var det också hans största mardröm.


Jag har blivit tillfrågad om jag planerade det här. Jag är dock inte riktigt säker på hur man planerar att bli gravid med någon som smyger bakom ryggen på någon annan. Kaos:et i vaggan var som en triss. Plötsligt händer det. Det var det mest osannolika resultat jag läst av, i hela mitt liv. Nu är han förstås miljonvinsten i Nyhetsmorgon. Men då, gjorde han verkligen sken av namnet i en helt egen bokstavskombination.


Jag önskade i alla fall att hans pappa hade valt att prata med mig, så att jag fick förstå. Det motsträviga i att inte vilja, men vara kvar och göra mer av samma sak ändå. Men mest av allt ville jag nog dela, det jag inte delar med någon annan. Att hans hjärta också skulle smälta, när han såg vad jag såg. Istället var det enklare att i praktiken göra som jag i en arg stund sa, fortsätta livet som vanligt och leva som om han inte fanns. Så med en ovilja att växa upp och ha ansvar, fick jag barn med en pojke och inte med en man.


Visst finns det någon sorts sorg i att det blev som det blev. Jag förlorade en av mina bättre vänner när mitt lilla liv för första gången tog ett andetag utanför mig. Egentligen mer än så, men mitt ego är alldeles på tok för stort för att resten ska passera. Oavsett, skulle jag aldrig någonsin byta bort knytet som stökar ner mer än jag - om jag så ska bo på en balkong i vinter och resten av mitt liv.


Så medan hans största mardröm är verklighet,
väntar inte ett schack matt på tre sekunder.

Av Sandra - 9 augusti 2018 01:51

Han visade mig brev som han skrivit från när han var yngre. Han sa att han gjorde det för att jag skulle tänka på dem när jag blev arg. Och ja, jag tänker på dem. Jag tänker faktiskt på hur jag vill riva dem i tusen bitar. Men jag antar att syftet, var någonting helt annat.


I skenet från lågorna från ljusen på balkongen kan jag enbart tänka på hur ont det gör. Hur frenetiskt det kliar på insidan hjärtväggen att han valt bort sitt egen barn och inte var man nog att säga det i annat än i text, från en mobil till en annan. Som om han inte var värd mer än så.


Samtidigt kommer det från en man som sa att han ville vara med på förlossningen, med reservation för att det inte gick på grund av hans situation. Det kommer från samma människa som i några år, har kallat mig sin bästa vän. Från han som sa "det förstår du väl, jag kan inte strunta i ett barn jag är far till resten av livet". Från den som skrivit så många gånger att han tycker om och bryr sig. Från den som fortsatte att träffa mig under nästan hela graviditeten. Från den som undrade vem som skulle köra hans pojke till hockeyträningen. Och till skillnad från hans telefon, så går det att bläddra tillbaka i min. Allt är bara beroende på hur stort tålamod man har.


Jag har försvarat, förklarat, förskönat, ljugit och dolt sanningen om vem pappan till min son är. Första gången det ställdes på sin spets, var när jag försvarade honom inför min egen pappa. För att han sa som det var, visserligen utan namn. Andra gången var förra gången jag skrev och benämnde honom som en spermadonator. Såhär i efterhand, var bara det som var sant. Det och det faktum att vi träffades för 10 år sedan, med skillnaden att spermierna istället var dagsfärska och återkommande. Så att säga.


Den tredje stunden kom i ett meddelande. Ni vet, ett sånt man kan få när män går från klarhet till klarhet. "Kan du ljuga för min skull?". "Säger man att man inte vet vilken människan är, att du träffade den på en Finlandsfärja eller något, så släpper de det." Minus två kommatecken, en stor bokstav och de istället för dom.
Min son, hans barn, skulle alltså inte ens få veta vem som är hans sugiga biologiska pappa. Det som han faktiskt har laglig rätt till.


Den fjärde gången, när allting brast och som jag kanske borde ha sett komma trots allt, är smset min pojke aldrig kommer att få höra talas om. Vad han däremot ska veta, är att så länge jag lever och så länge som jag andas, är han det allra viktigaste för mig.


Så vilken version som än spelar hans pappa bäst i händerna den här gången, det spelar ingen roll. Det är bara att bläddra från 2018 till 2014. Det är förjävligt det där med text och att en bild säger mer än 1000 ord.


Men låt oss säga att allt jag tänkte på var breven
och hur söt jag skulle minnas att du var.

Allting blir så mycket enklare då.

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards