Jag faller för det varje gång. De fina orden. Ögonen. Den lätta beröringen på min hud. De är detsamma, de gemensamma nämnarna som får min kropp att vibrera och släppa förnuftet. Det handlar aldrig om något annat än vad dem får mig att känna. Fjärilar i magen. En första blick som säger något mer. Händer med försiktighet, för att inte skada. Förtrollade ord ur perfekta konturer.

Ibland undrar jag hur jag kan öppna mitt hjärta såhär. Slänga ut mina känslor för helt främmande människor. Jag har ingen aning om vem som läser mina rader, men ändå vet ni vad som händer här inne. Det säger jag och pekar osynligt med all min kraft mot klumpen som pumpar runt mitt blod. För det är vad ni ser. Som en öppen, gammal bok. Ni kan inte lova att inte använda innehållet, men ni kan lova att skydda omslaget. Säg ja.

Jag är som vem som helst. Jag tror på äkta kärlek, men jag tror på äkta åt någon annan. Jag uppmuntrar andra att riva ner uppbyggda tegelstenar bit för bit. Att inte ha en plan. Att inte blunda. Att vara idag. För inte så längesedan påminde jag en vän om att hålla sitt hjärta öppet, för att någon kommer att vilja vakta det med sitt liv när han minst anar det. Sanningen är den, att jag har rätt. Sammanhanget var rätt, men meningen ensam är också rätt. Sammanhanget är för honom, men meningen ensam är för honom och er andra.

Jag vet. Jag tror. Jag är också värd. Men jag och mitt hjärta delar inte samma filosofi i enrum. Vi delar med andra. Vi delar lycka, ser lycka. Vi blir lite avundsjuka av vad vi upplever på avstånd. Jag vill ogärna låsa upp kedjorna runt segelklaffarnas hem. Hjärtat vill gärna släppa seglen fri och känna vinden smeka dess tunna väggar. Men vi har en överenskommelse. Så länge vi inte är på samma sida, äter vi inte av samma bröd utan skickar överflödet till någon som behöver det mer.

Min tro är varhelst, närhelst och hur som helst. Vi väljer inte vem som står bredvid och hjälper oss att riva och förflytta tunga stenar. Det bara händer. Oförklarligt. Kärlek har sällan visat sig vara logisk. Undantagen för varhelst, närhelst och hur som helst behöver inte stavas. Jag behöver bara säga att gå över lik, inte är det rätta svaret.

 

melinda

19 november 2011 19:44

Snygg blogg!

http://melindagundmalm.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...