Hon kände hur hon tappade kontrollen. Hon kände hur hjärtat blev mjukt. Återigen kände hon, vad hon känt förut. Hon ville bara hålla om. Hon ville känna hans händer. Titta in i hans ögon. Vara kär. Gå bland fluffiga moln. Hon ville känna hans hjärta. Se hennes, som hade varit så nära hans. De hade bankat i takt. Varit vackert som den först fallna snön. Tillsammans för en framtid. I mörkret. I ljuset. Han hade varit hennes bästa vän. Hennes största. Det hade i alla fall varit så i hennes verklighet.

I en annan verklighet hade hon bara varit en lek. Det hade inte varit mer än ett skämt. Hon kunde höra det han sagt till andra. Det hade aldrig varit något. De hade aldrig varit något. Hon kände hur det skar. Hur någon ristade in hans svek med stora bokstäver. Hon kände hur hans likgiltighet spanade efter hennes sårbarhet. Han hade ännu en liten väg, en liten vrå att sätta spår i. Hon kände hur ensamt det var. Ett liv utan. Hon var inte lycklig, inte det minsta lilla.

Han hade skapat panik. Två gånger på en dag. Och ja, hon undrade vad han ville. Frånvarande i två veckor, för att sedan lyfta telefonen. Var det för att säga förlåt? Var det för att gnugga in "hennes fel" lite till? Förmodligen det sista. Hon förväntade sig inget annat. Blicken, gången och det sammanbitna hade avslöjat honom två dagar tidigare. Monstret fanns där. Det var bara instängt. Hon visste inte om det skadade mer eller om det skadade mindre.

Hon skulle aldrig få en förklaring. Aldrig en ursäkt. Någonstans hade hon ändå förlikat sig med tanken, att det var, vad det var. Men tanken var rolig att leka med. Trots att ett litet ord, inte skulle förändra något. Han skulle fortfarande ha gjort det där dumma. Han skulle fortfarande ha släpat henne i håret. Han skulle fortfarande ha hotat med gester och uttryckt sig illa med en arg röst. Han skulle fortfarande vara anledningen till att hon helst höll sig innanför en låst dörr.

Några gånger hade hon sagt, att det hade varit bra, om en dold kamera spelat in kvällen. Ibland räckte det inte att filmen i huvudet, spelades om och om igen. Nu när det lilla hade mjuknat, kände hon att hon behövde det mer. Hon behövde reducera. Glömma det som varit bra. Ta tillbaka delen han bar med sig. Han var i hennes liv, men hon var inte i hans. Hon behövde påminna, att han inte talade kärlek med något annat än en hög promillehalt. Och berusande var inte hennes mellannamn.

 

RJ

7 september 2012 00:13

Jag borde inte kommentera. Men ja,
Ingen ska eller kan säga åt dig vad fan du ska känna i det här. För det är mer komplicerat än så. Ville bara säga, att bli avvisad, lämnad utan ursäkt eller snarare förklaring är det värsta som finns. Men hoten, bortförklaringarna är bara skit för att slippa ta eget ansvar. lyssna på din inre röst, den lilla rösten som kan kvävas av allt sjukt som gör att man känner psyko ibland. Den rösten har rätt. Du är värd mer än det där. Ingen är värd det, slug, listig och falsk. Dom glömde elak i den där texten... Du är rätt, han är fel I det här. Trots saknad och kärlek så har du rätt. Och var försiktig värre kan det tyvärr bli :-( du vet vem jag är, varit där också. Ingen förstod mig då. Så mycket dumt så mycket konstigheter. Men sandra oavsett vad tom jag önskar dig bättre än så. Och tom jag vet att du är värd mer. Kram

Sandra

7 september 2012 22:03

Om initialerna stämmer, så vet jag nog vem du är. Borde, borde inte. Mycket man inte borde, som man gör ändå. Stannar för länge. Tänker för mycket. Känner för mycket. Ignorerar för mycket. Lyssnar för mycket.
Jag trodde ändå att du, skulle vara en av de människor som tycker att det är rätt åt mig. Det finns säkert några såna någonstans, men jag tänker inte lokalisera dem. Och i så fall tänker jag bara svara: "Vänta tills du står där själv och berätta för mig att du tycker att du förtjänar en sån behandling".
Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Visste egentligen inte om jag skulle svara. Men tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...