Tänk om jag ville andas din luft, vara ett med dina andetag. Tänk om jag ville att din hand skulle smeka min kind och att din kropp skulle vara tätt intill. Tänk om mina tankar skulle vara lik dina och berätta sagor som aldrig tar slut.

Den där tanken jag tänkte, den jagar mig fortfarande. Den är alla andras. Du är inte som jag och jag är inte som du. Men tänk om jag vore något i närheten. Skulle du låta mig vara i din omgivning då?

Jag beger mig till ett ställe som inte är hemma. Ett ställe där dörren är låst. Där ingen tar sin in och inget tar sig ut. Jag borde kalla det lycka. Det var precis vad jag önskade. Men väggarna är kala och betydelselösa. De saknar färg och liv.
Det borde vara en vacker plats med fart och rörelse. En plats med väggar som vill krama och älska innehållet. Leva orädd och samla styrka till att fortsätta skratta tillsammans.
Jag valde att glömma att dörren ska vara öppen. Att den isande kylan skulle vara värre än den kyligaste vinterdag. Och att båda delar gemensamt skulle bidra till en samlingsplats för öppna sår.

En dag ska jag ta fram nyckeln. Låsa upp dörren. Låta den varma vinden blåsa liv i väggarna och ge innehållet betydelse igen. Bara inte idag.

Det är en sån där gång igen. Orden vill inte finnas, så det är med krampaktiga fingrar jag försöker skriva ner några. Jag skulle vilja vara brutalt ärlig, men då skulle mina ordval slå hål på bibelns omslag. Vilken synd.

När vi ändå talar om det, undrar jag vilken kategori ha-sönder-någon-annans-dyrbaraste-ägodel hamnar under?

Gud vad jag är på bra humör. Går ironin genom dataskärmen?

Back to the not sleeping part.

Jag trodde att jag kunde göra mig förstådd. Att du kunde förstå och lyssna, om så bara en gång. En ynka gång. Men det händer inte, det händer aldrig.

Jag misslyckades och det är ofta, alldeles för ofta. Svårighetsgraden är densamma, men fortfarande ingen skillnad. Ingen reaktion. Ingenting.

Om det bara fanns nåt litet.

Men inte ens det.

Jag hoppas du är lika ensam som jag känt mig.

Jag är riktigt tacksam för att den här dagen blev min. Shit vilken grej! Jag spenderade några timmar i sällskap med två riktigt underbara människor. Efter det blev jag uppringd till intervju och gissa vad? Jag fick jobbet! Jag fick jobbet! Jag fick jobbet! Tala om att bli överlycklig.

Andra underbara människor har också passerat min dag. Det gav mig lite tankar, men bara positiva. Och jag är glad. Jag är påväg.

Nu över till att äta chips och dipp (och ja, jag ska smula ner sängen). Ligga i smulorna efteråt ska jag göra också, för det gör mig ingenting.

Allting hänger på en skör tråd, likt en fallfärdig bro över en porlande bäck. Det som ses framåt, i ögats höjd, är uppenbart. Inga faror. Inget ont. Bara vackra blommor, ståtliga träd och kvittrande färgglada fåglar.

Stegen är inte lika säkra över ostadig grund och utan att titta ner kan det med bara fötter kännas märkligt. Känseln upptäcker gamla sprickor och varje vass uppstickande träflisa. Den avslöjar underlagets brister.

Bron kan rasa inom några sekunder, ser inte mycket ut för världen och ingen skylt eller varning kan hindra någon att sätta sin fot på första brädan.

Den bortre sidan talar om att lycka finns. Är du redo att ta dig över?

Det är en prövning varje dag. Nya intryck. Gamla intryck. Samma stad. Samma jävla stad. Det är överallt, hela tiden.

Ibland undrar jag om en förlust av synen skulle göra det lättare. Samtidigt skulle jag även slippa se min egen spegelbild. Speciellt när jag gör mig själv besviken, när jag andra får uppleva samma frustration.

Det är bara för mycket vill ha. Det är för mycket hur ska det gå till. Det är för mycket tänk om. Mina skadade tankar lever sitt eget liv.

Please, please cure me.