Jag har en känsla av att jag har klarat av allt, man kan lyckas med bakom ratten. Under dessa (snart) två år med körkort, har jag varit med om följande: kört av vägen, krockat med en annan bil, (NÄSTAN!) krockat med två älgar (dem valde att galoppera bredvid bilen istället), kört över en grävling, fixat fortkörningsböter och igår, var min egen bil på paletten och pang sa det, mot räcket.
Ärligt talat, så kunde jag inte ha blivit mer rädd. Men det slog mig inte förrän jag kom hem, att jag hade en jävla tur. Det hade kunnat varit värre, mycket värre. Förra året när jag var ute och körde, insåg jag väldigt snabbt att det skulle smälla. Det var oundvikligt. Det var alldeles för halt för att bilen skulle stanna och för att den andre skulle komma ur mitt körfält. Tur i oturen, så kunde personen bredvid mig göra nåt mitt i kaoset, medan jag satt som en fågelholk och upprepade orden "jag har förstört pappas bil".

Igår försökte jag med allt, men jag kunde inte häva den sladd jag fått. Trots det trodde jag uppriktigt att det skulle gå. Jag kunde inte förstöra min bil. Den skulle bara vara hel. Men räcket på motsatt sida, motbevisade mig helt. Det är inte mycket som är förstört, men det är tillräckligt. Tillräckligt för att sitta bakom ratten, ska skrämma mig ytterligare.

Sedan jag krockade förra året, har jag varit extra uppmärksam (gånger 10) vid korsningar. Hela min tankeverksamhet har varit fast vid att den andra bilen ska stå still. Den ska inte köra ut, som han, den andra gjorde. Och det skulle bara vara så, punkt. På halkbanan fick man se, som en liten fantasi, att såhär kan det gå. Då var det nästan roligt att försöka när händelsen spelades i slowmotion. Det enda jag kan säga, är att det jag fick lära mig då - Definitivt inte lika roligt utanför halkbanans område. Det säger bara pang och händer på en tredjedels-sekund. Det om något, är läskigt.

Som jag skrev förut, så fattade jag aldrig hur illa det HADE kunnat gå förrän jag var hemma. Tänk om det kommit en bil, en lastbil eller en buss? Med tanke på att jag hamnade på fel sida av vägen, kan jag inte vara annat än tacksam. Nu vill jag bara ha ett lugnt år bakom ratten. Så snälla, snälla, ge mig det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...