Jag fick en speciell tanke när jag städade. Jag hittade en sak eller två saker, av samma material och från samma tidpunkt. Vad slänger man när man rensar och vad har man kvar? Vad är värdelöst nog att kasta i papperskorgen? Vad är av värde och tillräckligt att spara?

När jag tog i gipsfigurerna kastades jag tillbaka. Tillbaka till början av en sjukdom, jag inte längre har. Pappa var med mig till sjukhuset den kvällen, men han somnade. Vilket en vettig människa skulle ha gjort vid den tiden, om det inte vore koffeintabletter med i bilden. Jag å andra sidan var vaken resten av natten - från filmens slut, tills dess att elektroder skulle sättas fast i mitt huvud. Under nattens timmar roade jag mig själv med pyssel och det är där gipsfigurerna kommer in. En ängel. En elefant. Jag har inte samvetet att slänga dem, fastän värdet av att spara är lika med noll.
Inget i minnet talar för att jag var trött. Man kan tycka att jag borde varit det, men låter man ögat vila på ängeln syns inget tecken på okoncentration. Det lilla snedsteget tänker man inte på. Jag gör inte det. Jag ser bara sköterskan som skrämde mig när hennes steg tog slut i dörröppningen. Och frågan som följde, skulle fått vilket barn som helst, att göra kullerbyttor. Det kan vara enda gången jag tackat nej till glass. Jag målade hela natten, på ett eller annat vis. Skapade. Jag antar att det höll tankarna ifrån varför jag egentligen var där.

Epilepsi. Tanken skulle aldrig ha slagit mig. Jag var nio(?) år, så det hade visserligen aldrig förväntats av mig. När jag hörde min mamma skrika, förstod jag, att hon förstod. Hon såg. Hon skrek på pappa. Jag kunde höra pappa springa. Han hade långa ben den gången. Det var som om trappan hade två steg. Jag visste att dem båda var där hos mig, men jag saknar tidsuppfattning fram till "uppvaknandet". Jag kunde höra. Men jag kunde inte säga nåt. Jag ville. Jag kunde inte röra mig. Men jag ville ge bort en kram. Jag ville krama mamma när jag hörde henne skrika. Förlamad, likt den första gången. Hon förstod inte då när jag försökte. Jag hade inga ben att stå på, så jag ramlade och ramlade. Hela vägen till toaletten. Mamma kom när jag satt där, oförmögen att prata och med en kropp som ett överkokt spagettistrå. Jag grät. Jag kunde inte förstå vad som var fel på mig. Jag kunde heller inte förklara vad som hade hänt, så jag grät lite till i mammas famn.

Ambulansen kom den gången mamma såg. Nallebjörnen jag fick i ambulansen finns kvar, men den påminner mig inte om någonting. Jag kommer inte ens ihåg att den hamnade hos mig, men jag minns att jag kramade nåt mjukt. Pricken jag har på handen står för en del av det. Den kom till under den perioden av mitt liv. Men jag saknar minnet från vilken gång dem stack mig och varför just i handen. Jag tror gipsfigurerna står för att jag inte längre var rädd när jag gjorde dem. Oförstående kanske, men inte längre rädd. Elektroderna skulle tala om vad som inte stod rätt till, dem skulle bara brännas lite i hårbotten först.

Hur stort är värdet på en sak som bär ett minne och varför har jag inte mod att kasta något från en tid som redan är förbi och glömd?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...