Hey, people. I've got a confession to make. Jag fällde just en liten tår. Det var en lyckotår. Jag vet att jag kommer att präglas av vad andra människor har gjort mot mig. Jag vet att jag kommer att få kämpa med tillit till dem som kommer gåendes in i mitt liv en första gång. Jag vet att jag inte ska gömma mig bakom en mur, fastän jag vill. Jag vet att livet fortsätter och jag vet att jag kan få allt det jag vill ha. Det var min lyckotår.

Jag möttes av ironi när jag loggade in. Lite roande, absolut. Det lite roande hamnade därefter i papperskorgen. Risken finns att det annars infekterar min dator. Men ändå, låt mig klargöra ett par saker. Varken du eller din pojkvän borde se åt det här hållet, men välkomna. Fantastisk läsning, eller hur? Jag tycker det. Men för att komma till saken, den här underbara anonymiteten som återkommer. Jag förstår att era hjärnor är lite tröga, särskilt när en måste tänka för två. Det här hände ute i verkligheten.

Det min mamma och hennes sambo hjälpte din pojkvän med, hände ute i verkligheten. Det faktum att han dumpade mig för dig, hände ute i verkligheten. Det som sades mellan dig och mig under någon såkallad vänskapstid, hände ute i verkligheten. Att du påstod dig vara min vän, medan du ljög för vad du ville ha, hände också i verkligheten. Inget av det här hände inte innanför några dörrar där anonymitet sitter på en högt uppsatt piedestal. Så repetera efter mig: "Vi har svårt att skilja på rätt och fel. Vi är nu införstådda med att du inte skriver om något som har hänt i en sådan lokal. Våra hjärnor har precis kopplat att du skriver om vad vi har sagt till dig och vad vi gjort mot dig. Vi ska inte skylla på något annat än oss själva"

Nu har jag ännu en bekännelse att göra. Jag har av någon anledning ett leende på läpparna och det blir större ju mer jag skriver. Det lilla som står här ovanför hade egentligen inte behövt läggas till. Det som roar mig är att jag tycker att det är onödigt. Men jag antar att det står där av någon, säkert trevlig, orsak. Hur som, försök läsa utan ironi. Det där är skrivet med en lite mer realistisk ton. 

Någon sa till mig att jag skulle skriva om det jag tänker, det jag känner. På så vis skulle mitt huvud bli lättare. Här om dagen var mitt huvud så lätt att det svävade. Genom att skriva skulle mitt hjärta sys ihop. Det är numer ärrat, men intakt. Men innan jag avslutar, vill jag tacka för orden. Jag tänkte bara säga att jag tog dem bokstavligt. De två meningarna som mötte mig, må ha varit ironiska och haft möjlighen att infektera datorn, men de infekterade inte mig. Det kan du tacka dig själv för. I know I do.