Varje gång jag skriver något och har publicerat eller bara skrivit klart, så läser igenom det flera gånger. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Men ibland känner jag mig så nöjd att orden är slut. De bara står där, nerskrivna framför mig. Helt glasklart. I annat fall kan jag känna att något fattas och kan tyvärr aldrig sätta fingret på vad. Då ligger det och gnager. Lurar.

Det händer nästintill aldrig att jag glömt något. Men jag är perfektionist. Det ska vara jag. Det jag skriver ska skrika jag. I det sista fallet, behöver jag läsa flera gånger för att komma ihåg det jag kände. Det som hände inne i min kropp. Det som fick mig att skriva det jag skrev. Jag behöver komma ihåg för att endera inte göra samma sak eller för att lyfta mina lätta skinkor från soffan och göra det igen.

Opersonliga saker har jag svårt för. Det blir bra, när jag kan relatera eller har något som pricken över i:et att komma med. Jag kan skriva om stadsministern. Jag kan skriva om samhällsproblem. Jag kan skriva om en nyligen avliden sångerska. Jag kan väl, som de flesta andra, skriva om vad som helst.

Min åsikt om herr Reinfeldt är att han, innan han uttalar sig inom vissa områden, bör gå i min mammas skor. Kämpa mot daglig smärta och myndigheter, som hon fått göra i sexton år. Under den tiden ska han också försöka hitta en duglig vardag. Han ska stå vid spisen och laga maten som tar tid, medan han mest av allt, vill att någon annan ska känna hur ont en kropp kan göra. Smärta finns inuti och syns knappt utanpå. Därefter ska han som sjukskriven, med ett osynligt handikapp, känna lycka över ”jobba tills du dör”.

Min åsikt om ”samhällsproblemet alkohol”, är att det gör mer skada än nytta. Men sschh, alkohol är väl inget samhällsproblem? Vänta och tänk en gång till. Barn i missbruksmiljö behöver oftast växa upp tidigare. Det är barn som förlorar tiden då barn ska vara barn. Samhället, vi, har ett ansvar när något inte är tillräckligt. Att barn inte får vara barn, är här, ett problem relaterat till sprit. Alkohol leder också till ökad brottslighet. Den våldtagna kvinnan eller varför inte mannen, en sen lördagskväll efter en härlig fest. Den misshandlade unga killen utanför krogen, för att vettet försvann och testosteronet ökade i samma hastighet som promillen. Det överkörda barnet, för att någon tyckte att ett par glas var inget. Vem törs säga att det här inte är ett problem relaterat till en alldeles för torr strupe?

Min åsikt om den fantastiska sångerskan Whitney Houston, hörs vid det beskrivande ordet jag lade in. Utan att hon vetat har vi delat många blöta kinder. Utan att hon vetat har vi båda klarat oss genom hjärtesorg och öppnat oss igen. Jag känner henne inte på annat sätt än genom hennes höga och låga toner. Men hon är där, hon har funnits för mig och nu önskar jag henne att vila i frid.  Jag önskar henne det hon har gett mig.

Åsikter har jag uppenbarligen gott om och jag har fått gåvan att kunna uttrycka dem. Ibland lyser de lika klart som solen gjorde på mig och Annelie i Thailand. De kan också kännas lika vått som vattnet var blått. Men det jag verkligen kan, är känslor. Jag kan det där som biter, som kommer under huden. Jag kan det där som gör volter i den knytnävsstora klumpen bakom revbenen. Jag kan viftande ögonfransar och glittrande ögon. Jag kan överfulla bägare och bomulls uppsugningsförmåga. Jag kan en säng med viljan av att känna en annan kropp än min.

En åsikt kan styras till rätt eller fel, även om rätten till en åsikt alltid finns där. Känslor å andra sidan är något vi har, var och en. Känslor är personliga, synliga eller osynliga. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det jag har i min kropp. Det jag visar här eller håller tillbaka. Det slutgiltiga resultatet av en upplevelse. Jag upplever, jag känner. En enkel ekvation för den som kan. Upploppet innan mållinjen säger alltså att jag kan det jag känner. Jag vill att det ska beskrivas därefter. Ingen behöver förstå, men jag behöver känna det jag skriver. Jag är trots allt perfektionist.