Utan att vara för detaljerad, hade jag en underlig dröm förut idag. Mellan en genomfrusen kropp och under en härlig sömn, hade sex and the city influerat mina drömmar. Öppenhet, trasiga hjärtan och en otippad men tippad avslutning. När jag vaknade var min enda önskan att sluta mina ögon och fortsätta där jag och min dröm blev avbrutna. Men någonting ville att det enda jag skulle få, var ett minne. Ett minne av något otydligt och svårt att förtränga. Är det så det alltid kommer att vara, obeskrivligt och omöjligt?

Det fick mig att tänka på dåtid, nutid och framtid. Dåtid som fortfarande smyger sig på de tickande sekunderna. Var det så svårt med ärlighet? Var det för mycket begärt att vänta sig ett litet grattis? Hur blev en fram och tillbaka odefinierad vänskap, ingenting värd? Är det bara jag som tänker på dig som ännu ett misstag jag måste plocka upp bitarna ifrån? Eller har du samma tanke, varför tillät jag mig själv att äta en bakelse med frestande glasyr sådär Stockhomsdyr?

I en kyla som denna, skulle dina armar vara varma. Jag vet, för jag har varit där. Även om det aldrig skulle lämna dina läppar i annat än en lögn. Med mig där skulle du säga något osmakligt och jag skulle le, för jag skulle göra precis som vanligt. Ge efter mig, mina behov, mina känslor, bara för att tillfredställa dina krympande. Bara för att fylla den tomma bägaren du påstod, inte fanns. Men den är där, jag vet, för jag hjälpte dig att fylla den till bredden och lite till.

Det märks inte att ännu ett år har gått. Det sägs alltid att man blir visare med åren, men jag kan inte i min vildaste fantasi, föreställa mig att det är slut på det jag inte vill uppleva. Jag tycks fortfarande sätta mig i den nedsuttna och slitna fotöljen, med samma oförutsägbara människor runt omkring. Så jag undrar, har jag inte åldern inne än eller är jag bara inne på slutspurten "den som väntar på något gott" och har det jag vill ha, framför mig?