Det var en relativt kylig kväll. Innan jag parkerade bilen mitt på den snötäckta parkeringen, såg jag ljuset bakom glaset. Jag tänkte på den varma, stilla och rogivande miljö som väntade på mig innanför samma fönster. Det var en söndag, i slutet av en relativt speciell dag, på en speciell träbänk, som jag hörde ordet. Ordet som förföljt mig sedan dess.

I början fnissade jag. Drog till med en suck. Där satt jag i jeans, på en speciell träbänk och ville sjunka genom golvet. Han kunde inte mena allvar. Men han stod där i sin vita klänningsliknande utstyrsel och fortsatte. Han talade om förlåtelse. Några sekunder senare kände jag mig ensam. Jag satt på en speciell träbänk, tittade mig omkring och såg inte de andra människorna som jag visste omringade mig, på andra speciella träbänkar. Ordet slog mig med full kraft. Och jag tänkte på flera vänner, som aldrig riktigt var en vän.

Han talade om förlåtelse. Om någonting som man gör för sin egen skull. För att hantera. För att kunna fortsätta. Han talade om en Gud som förlåter villkorslöst. Att vi skulle kunna göra detsamma, för vår egen skull. Ungefär här talade han till mig. Jag var hans publik, hans enda åskådare känslomässigt. I praktiken var vi fler. Men det var mitt sårade hjärta som kände, mitt brustna hjärta som tänkte.

På sinnesrogudstjänsten upprepade prästen ordet förlåtelse. Han sa att det var viktigt. Men han sa inte hur. Han sa inte hur man förlåter för sin egen skull. Han sa inte hur man glömmer och begraver. Ungefär här talade han inte längre till mig. Han sa A, men inte B. Han fick mig vid min egen skull och han lämnade vid hur.