Det jag nu tänker skriva är inte censurerat. Det är riktat till ett det och ännu ett till. Det här är den totala äckelkänslan, den som gjorde att jag sprang till toaletten och kräktes. Den här är den förbannade ilskan, den som får mig att inte vilja bromsa om ni går över vägen. Det här är det som andra tvivlade på, sanningen som tystades ner och påstods inte vara sann. Det här är helt jävla fantastiskt, helt jävla otroligt. 

Jag sa, utan att förfina mina ord, precis vad jag var säker på. Precis vad jag kände. Människor lyssnade, för att sedan vända ryggen till och framställa mig som en lögnare. Människor som vände sig till avskyvärda kräk och önskade dem lycka till i tysthet. Jag gav chanser, om och om igen. Chanser till för att vara ärlig. Jag förstår att en missbrukande, ryggradslös liten slampa med en obotlig könssjukdom inte förstår innebörden av det. Men jag förstår inte hur sagda principer kan förändras så drastiskt. Jag förstår att det kändes bra att ta upp kniven igen och hugga ännu en vän i ryggen. Men jag förstår inte varför. Till vilket pris? Och jag förstår att en krälande parasit inte kan nöja sig med en, utan måste hoppa över lik för att få något han för ett år sedan hade behövt betala för. Men jag förstår inte hur han kunde glömma varifrån han fick hjälpen, vilken familj som ansträngde sig för honom. Jag förstår att det måste vara jävligt svårt. Jag förstår att era livlösa, patetiska, äckliga, innehållslösa, fruktansvärda kroppar trånade efter varandras under hela tiden. Jag förstår, så fantastiskt bra, att jag var tvungen att spy.

Jag har vetat sedan dag ett, att meningarna bara innehållit lögner. Jag har hanterat. Jag har fortsatt. Men idag är jag arg, så arg att jag skulle kunna få vatten att koka och jag kan inte tygla mig. Det här ligger utanför mitt område. Jag är arg för att jag blev lurad av två. Jag är arg för att jag blev ljugen för, av två. Jag är arg för att jag framstod som en idiot, av två. Jag är arg för att byxorna inte ens knäpptes innan dem låg på golvet hos någon annan. Men mest arg är jag, för att en vän, hade mage att försöka trösta medan hon stod på knä och förförde någon annan. Någon jag, då, fortfarande var kär i. Det var det här, som var så fantastiskt bra, att jag kastade ut mina inälvor i toaletten.

Mina fingrar har rusat över tangenterna. Jag vet exakt vad jag har skrivit. En del av mig vill radera, men jag tänker inte radera mina känslor. Jag tänkte att jag kanske sjunker till en lägre nivå. Men hur jag än försöker och vad jag än skriver hamnar jag aldrig ens i närheten av nivån med parasiter. Det närmsta jag faktiskt har kommit, är den gången jag hade dem i magen. De parasiterna tog min mat och ändrade siffrorna på vågen. Ni tog tid, sårade känslor, en del värdighet och en stor tugga av mitt hjärta.

Nu är jag klar och jag hatar. Jag hatar av hela min kropp och jag önskar er ett fruktansvärt tragiskt liv. Av vad jag tydligen måste höra, så verkar ni redan vara på väg. Det gör inget. Karman är min vän, promise.
Det här är mitt. Det här är vad jag gör. Det här är riktat till den som tar åt sig och uppriktigt sagt, jag bryr mig inte om hur, vem eller när. Jag bryr mig om mina känslor, mina tankar och allt annat som är mitt. Låter någon annan bli att ta med det i sin beräkning, då låter jag bli att ta med deras känslor i min.