Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att andas luft från samma klara himmel. Vi kommer aldrig att byta de meningar, jag tycker att vi borde byta. Vi kommer aldrig att stå bredvid varandra tillräckligt länge för att jag ska våga fråga. Vi kommer aldrig att nynna på en identisk melodi. Vi kommer aldrig att ha samma mål, du och jag. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig att strosa fram längs den grustäckande promenadstigen och höra det porlande vattnet, jag försökte återge, från bilden bakom mina ögonlock. Vi kommer aldrig att dela utrymmet under ett gemensamt paraply. Vi kommer aldrig att skvallra som syskon eller åberopa rätten, att ha rätt, för att den äldre vet mest och bäst. Vi kommer aldrig att bli sams efter att inte ha varit överens. Vi kommer aldrig att ge och ta emot värme från den andres kind. Vi är, för att vi aldrig har varit.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att sitta mitt emot varandra, över en bit mat. Vi kommer aldrig att mötas, efter en längre tids frånvaro. Vi kommer aldrig att sakna, efter samma upprepade, uteblivna visiter. Vi kommer aldrig att torka tårar och läka färska sår. Vi kommer aldrig att hitta nytt eller minnas tillbaka, på det vi glömt. Vi kommer aldrig att riva varandras murar. Vi kommer aldrig att hoppas och tro, på en bättre samhörighet med en klon. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig, för att det här är påhittat. Vi kommer aldrig närmre, för att vi är. Vi är, för att vi har aldrig varit.

För en halvtimme sedan, inaktiverade jag en del av mitt liv. Kanske är jag konstig som kallar Facebook en del av det, men det är, i de flesta angelägenheter. Tid, bilder, funderingar, citat, kontakt, minnen och allt där emellan. Kanske var jag också den sista som skulle göra det, om jag skulle fråga min omgivning. Men internet finns kvar, facebook finns kvar. Problemet jag har, är att jag, är det enda som inte är bestående i den ekvationen.

Jag har underliga känslor i min kropp, några jag aldrig har brottats med. Jag brukar tycka om att se och träffa nya människor, men vill inte längre ha dem i min närhet. Jag gömmer ingenting. Jag flyr inte. Jag vill bara ha såna människor på mer än en armlängds avstånd. Helst av allt, skulle en del av mig, vilja sätta dem på andra sidan jorden. Och där skulle de människorna sitta, tillsammans med de oärliga avsikter som skadade samma del.

För stunden unnar jag vem som helst, att känna skadeglädje över ett mående under det normala. Men jag unnar också vem som helst, att se och känna vad jag känner. Med handen på hjärtat, är det där jag är, för att den blodfyllda saken där i mitten, inte vill som jag vill. Den har trots allt ett eget liv. 

Jag vet vad som är felande och jag ska hitta den hjälpande handen, jag vet, att jag äger. Jag ska bara låta den vila en minut eller två. Det finns något viktigare än en icke dömande gråblå lins och det är inte vårens tecken eller karaktärer på en skärm.

Flickan hittade vägen, bland utspridda kläder och vandrande sägner. Hon, med sina enkelspåriga ögon, såg mellan träden. Flickan matade sin tro med färglösa löv, medan kroppen kallade på stigen framför hennes fötter.

Med molnen hängandes över huvudet, stegade hon fram längs jord. En mörk, illaluktande och geggig sörja.  Jorden var blandad med hennes svarta, som kol, som kajalen vid hennes fransar. Det gjorde vägen äkta och närvarande för hennes sulor. Det var trygghet att veta. Det var trygghet att se. Trädstammarna liknade en allé. Hon mötte dem, en efter en, med sina rusande kärl.

Blodet kokade som bara fötter på brinnande sand. Det blev så när hon var nära. När hon kände. Hon gick förbi det som skrämde. Hon gick förbi det krypande mörkret och håriga varelser med fler ben än hennes två. Det var den vackraste plats hon hittat till. En välformad klippavsats, en glödande solnedgång, en skimrande vattenyta, dova fågelskri och en värmande bris. Flickan mötte den inre tystnaden med ro, klappade den med sin hand och födde ett helande ord.

Med insikten av helande, skrapade hon med fötterna under sig och satte sig sedan ner. Hon ville vara en del av det möjliga, en liten stund till. Det vackra hon förträngt. Det vackra hon gömt undan bakom snårig skog och otillräcklighet. Flickan satt i stillhet och log. Hon hade hittat vägen till det hon drömt. Hon hade tittat inuti sig själv och hittat det hjärta som fortfarande fanns kvar. Färglösa löv och en matad tro, hade tagit henne på en resa, fram till sitt eget inre.