Kära, intelligensbefriade människor!

Jag är trött, så trött. Ena gången "ryktas" det om mitt sexliv och någon bara lämnar det i en närståendes öra. Nästa gång finns det en fundering om att jag skulle bli sexuellt utnyttjad av en vän. Gången efter det har jag och samma vän nåt ihop, eller nåt som kommer bli ihop. Likheten mellan alla de här tillfällena, är att jag inte är den första. Jag är inte den första att konfronteras med det här, utan jag är den andra. Jag hör det (dessutom!) inte från den mun det startades i. Ännu en likhet är, att det från grunden, kommer från samma människor.

Jag svalde min bitterhet. Eller nä, jag kind of visade den för några dagar sedan. Och jag fick inget svar. Eller jo, två. Men inte från trådstartaren. Nu till den stora, stora frågan. Oj, fy skäms på mig. Jag tänkte fråga vad som är så intressant med mitt privatliv, men så kom jag ihåg den gemensamma nämnaren. Tärningens högsta prickantal. (Hoppsan!) Jag glömde att det var lätt att glömma. Okej, åter till min utgångspunkt. Mitt privatliv är intressant, det förstår jag nu. Men hur kan det vara intressant för någon annan än mig? Ett svar, någon?

Jag tänkte att jag skulle uppmuntra vederbörande med att komma till mig, istället för att valsa runt omkring. Men så blinkade det ett stort fett nej. Jag väljer att uttrycka mig såhär, kom inte till mig och gå inte till andra. Förmodligen har andra inget med saken att göra, så där finns inget svar. Oddsen är dock, att andra har ett svar, men den frågande inte har med saken att göra. Till mig kommer man om man är min vän, som bekant, låter man bli. Varför? Gissa? Åh, bekant har inte med saken att göra.

Vem jag väljer att göra vad med, är upp till mig. Även om det skulle vara en åttioårig miljardär. För klarhetens skull, tänker jag säga att jag gör ingenting med ingenting. Och skulle jag göra vad jag vill med ingenting eller ingenting med vem jag vill, så går det utmärkt att hålla det utanför middagskonversationen. Jag vet, för jag kan. Nu till det absolut bästa, ingenting med ingenting, berör inte bekant. Så kan bekant göra som jag och hålla sig inom egna upplevda ramar? 

Blir jag någon gång utnyttjad, är det min familj som räknas. Därefter gör jag ett besök hos polisen. Jag gissar på att det ingår i deras arbetsuppgifter att ta reda på dylikt. Går det rykten om mitt sexliv, lyssna gärna. Dels på grund av den osannolika sanningshalten och dels på grund av att jag själv kan få ett gott skratt, när det når mina öron. Än idag, lika fascinerad över vad jag har gjort och inte har gjort. Skaffar jag mig en gemål, hittas hans ansikte lättast på facebook. Troligtvis bland söta hjärtan och konfetti. Tänk vilka insikter vi bringar fram här, tillsammans. På återseende!