För en halvtimme sedan, inaktiverade jag en del av mitt liv. Kanske är jag konstig som kallar Facebook en del av det, men det är, i de flesta angelägenheter. Tid, bilder, funderingar, citat, kontakt, minnen och allt där emellan. Kanske var jag också den sista som skulle göra det, om jag skulle fråga min omgivning. Men internet finns kvar, facebook finns kvar. Problemet jag har, är att jag, är det enda som inte är bestående i den ekvationen.

Jag har underliga känslor i min kropp, några jag aldrig har brottats med. Jag brukar tycka om att se och träffa nya människor, men vill inte längre ha dem i min närhet. Jag gömmer ingenting. Jag flyr inte. Jag vill bara ha såna människor på mer än en armlängds avstånd. Helst av allt, skulle en del av mig, vilja sätta dem på andra sidan jorden. Och där skulle de människorna sitta, tillsammans med de oärliga avsikter som skadade samma del.

För stunden unnar jag vem som helst, att känna skadeglädje över ett mående under det normala. Men jag unnar också vem som helst, att se och känna vad jag känner. Med handen på hjärtat, är det där jag är, för att den blodfyllda saken där i mitten, inte vill som jag vill. Den har trots allt ett eget liv. 

Jag vet vad som är felande och jag ska hitta den hjälpande handen, jag vet, att jag äger. Jag ska bara låta den vila en minut eller två. Det finns något viktigare än en icke dömande gråblå lins och det är inte vårens tecken eller karaktärer på en skärm.