Flickan hittade vägen, bland utspridda kläder och vandrande sägner. Hon, med sina enkelspåriga ögon, såg mellan träden. Flickan matade sin tro med färglösa löv, medan kroppen kallade på stigen framför hennes fötter.

Med molnen hängandes över huvudet, stegade hon fram längs jord. En mörk, illaluktande och geggig sörja.  Jorden var blandad med hennes svarta, som kol, som kajalen vid hennes fransar. Det gjorde vägen äkta och närvarande för hennes sulor. Det var trygghet att veta. Det var trygghet att se. Trädstammarna liknade en allé. Hon mötte dem, en efter en, med sina rusande kärl.

Blodet kokade som bara fötter på brinnande sand. Det blev så när hon var nära. När hon kände. Hon gick förbi det som skrämde. Hon gick förbi det krypande mörkret och håriga varelser med fler ben än hennes två. Det var den vackraste plats hon hittat till. En välformad klippavsats, en glödande solnedgång, en skimrande vattenyta, dova fågelskri och en värmande bris. Flickan mötte den inre tystnaden med ro, klappade den med sin hand och födde ett helande ord.

Med insikten av helande, skrapade hon med fötterna under sig och satte sig sedan ner. Hon ville vara en del av det möjliga, en liten stund till. Det vackra hon förträngt. Det vackra hon gömt undan bakom snårig skog och otillräcklighet. Flickan satt i stillhet och log. Hon hade hittat vägen till det hon drömt. Hon hade tittat inuti sig själv och hittat det hjärta som fortfarande fanns kvar. Färglösa löv och en matad tro, hade tagit henne på en resa, fram till sitt eget inre.