Serierna följer mig. Inte bara när jag har dem framför ögonen, utan mest hela tiden. Ett tag undrade jag varför, men så slog det mig som en blixt från klar himmel, att jag behöver dem. Jag behöver för att jag ska se och känna. Jag behöver för att jag en dag ska våga igen.

Jag har frågat mig själv så många gånger, att jag har slut på alla sätt att förklara. Jag har ingen möjlighet att besvara frågan alls. Jag har överöst alla meningar jag skrivit, med hat. Rent, brinnande hat. Enda anledningen till att det finns, är för att personerna hatet är riktat mot, en gång fanns i mitt hjärta. Han hamnade där, på grund av hennes uppmuntran. Hon tyckte att jag skulle våga och jag vågade. Men min eviga undran är varför. Varför kasta en vän i armarna på någon ens egna ögon vilar på? Varför göra sig det stora besväret att gå igenom en annan människa, när inledningen hade kunnat suddas ut med; jag vill ha?

Det där lilla hade inte bara förhindrat ett svek. Det hade förhindrat allt som kom med det, framförallt brist på mer tillit. För övrigt, så kan det vara den näst största anledningen till önskningen av mötet, mellan hennes ansikte och min hand. Men den delen av historien, har vi redan gått igenom. Det jag försöker säga är, att det hade kunnat vara så förbannat enkelt och att det hade kunnat vara över på kortare tid än en blinknings existens. Precis här, tycker jag att det är synd, att jag inte kan påverka någon annans val, än mindre förstå varför valen görs. Det är därför jag inte finner svar på min fråga, för att jag inte kan få in sån illvilja i min kropp.

Det är den här händelsen som har hjälpt till att skapa en starkare grund för misstro. Men den kom inte ensam, resterande har gjort betonggolv under årens gång. Det har varit olika faktorer som styrt varje gång, men det har alltid varit jag som stått för det sista valet. Det har alltid varit jag som sänkt garden tillräckligt. Jag har valt att våga och jag har valt att släppa in. Det slutade i någorlunda, fullständig, hjärtesorg. För inte heller då, kunde jag förutse, besöka någons tankar eller påverka en fri, mindre snäll, vilja. 

Jag vet att några av dem, inte hade för avsikt att såra. Jag vet att det som hände, många gånger var oundvikligt, medan andra bara inte passade i någon kategori eller var för avskyvärda. Men spåren av det som lämnades finns kvar och därmed en minskad tro på människan och det goda som borde finnas i varje kropp. Det sägs att den del man matar vinner och jag är beredd att tro, att det är det enda som förblir oförändrat. Därför kan inte den ena sidan vinna, förrän den har blivit matad fler gånger än den andra. The same remains the same, unless something's changed.

Så jag fortsätter titta på mina serier. Jag fortsätter förpesta mina sinnen med äkta tillgjord kärlek. Det måste ändå vara till för att dårar som jag, ska finna förtröstan i Amor och alla hans pilar. I så fall, måtte han aldrig träffa rätt. Då har jag inget avsnitt kvar till hjälp.