Idag, ännu ett år.

Vi firar det med en gammal bild.

Splitter skadar, bitar från förr med vassa kanter. Den brännande känslan i bröstet av det som gick fel. Det som inte blev som hon tänkt sig. Viljan hon inte kunnat styra, den som inte var hennes.

Orden hon en gång format med sin mun var meningslösa. Känslorna hon kände, gjorde henne schizofren. Hon hatade dem, precis lika mycket som personen dem brann för. Han som svek, han som lekte och ljög. Han som kommunicerade med text och vände delar av hennes liv upp och ner.

Han pratade om ärlighet och hon såg sig själv, en film i repris. Hon var inte oskyldig. Kontrasterna dem emellan, var inte stora. Lätt för att dölja, svårt att förklara - gemensamma nämnare i två skilda liv. En undermedveten kamp om vem som kunde göra mest skada. Hon hade försökt skydda sig själv. Han hade attackerat. Han hade inte glömt. Ingen av dem hade förträngd. Hon bar det med sig varje dag, varje timme och varje minut. Misstaget. Känslan av att vara ensam. Vara den som förstört och tagit för djupa andetag.

Tankarna gnagde. Ursäktade det honom, hans nonchalans och okänsliga sätt? Fick hon yttligare ett smakprov av en egen medicin?

Hon hade inte menat. Bara älskat.