Det var inte alltid lätt att gå sin egen väg. Inte lätt att hålla fast vid det som var rätt. Inte heller lätt att omfamna livet på dess egna villkor.

Hon hade nästan glömt. Men kvällens filmval hade öppnat de redan öppna ögonen. Hon hade låtsas. Fejkat. Varit någon hon egentligen aldrig varit eller värre, den hon alltid varit. Den som inte avspeglade ett inre. Den som hela tiden varit rädd. Den som inte fastnade, inte för någon. Den som bara hade kapacitet för att täcka en sak, det männen ville ha. Det enda, det sas, att dem ville ha.

I livet hade hon sökt något mer. En gnista. Ett kall. Kärlek. En dröm. Ibland hade hon trott att hon funnit och följt vindens gungningar. Det mjuka hon trodde var korrekt möttes med avhyvlingar, vissa värre än andra. Katastrofer med verkan av en jordbävning. Någonstans var hon ändå en liten bit av sig själv när hon föll. En bit, av den bit som skramlat, stannade kvar hos henne. Fyllde upp med tårar, krossade känslor och svek. De andra sågs aldrig igen. Stegade efter i fotspår av dem som lämnat.

Trots kvällens bismak satt hon med mungiporna uppåt öronen. Hon med det trasiga, gungade med vinden åt ett annat håll. Mot en gnista. Mot ett kall. Mot en dröm. Kanske en dag lita på ordet hon så ogärna ville nämna. Buketten som inte haft sin verkan, den som grundat en syn av icke-existerande, skulle kanske med tur och extra röda blad återta sin forna glans.

En dag. En dag skulle hon också tas med i storm. En som inte var värre än vissa och inte fått erhålla en klass tre varning. Naturkatastrof utan katastrof har verkat vara en del i att omfamna livet med dess egna villkor.