Jag fick en speciell tanke när jag städade. Jag hittade en sak eller två saker, av samma material och från samma tidpunkt. Vad slänger man när man rensar och vad har man kvar? Vad är värdelöst nog att kasta i papperskorgen? Vad är av värde och tillräckligt att spara?

När jag tog i gipsfigurerna kastades jag tillbaka. Tillbaka till början av en sjukdom, jag inte längre har. Pappa var med mig till sjukhuset den kvällen, men han somnade. Vilket en vettig människa skulle ha gjort vid den tiden, om det inte vore koffeintabletter med i bilden. Jag å andra sidan var vaken resten av natten - från filmens slut, tills dess att elektroder skulle sättas fast i mitt huvud. Under nattens timmar roade jag mig själv med pyssel och det är där gipsfigurerna kommer in. En ängel. En elefant. Jag har inte samvetet att slänga dem, fastän värdet av att spara är lika med noll.
Inget i minnet talar för att jag var trött. Man kan tycka att jag borde varit det, men låter man ögat vila på ängeln syns inget tecken på okoncentration. Det lilla snedsteget tänker man inte på. Jag gör inte det. Jag ser bara sköterskan som skrämde mig när hennes steg tog slut i dörröppningen. Och frågan som följde, skulle fått vilket barn som helst, att göra kullerbyttor. Det kan vara enda gången jag tackat nej till glass. Jag målade hela natten, på ett eller annat vis. Skapade. Jag antar att det höll tankarna ifrån varför jag egentligen var där.

Epilepsi. Tanken skulle aldrig ha slagit mig. Jag var nio(?) år, så det hade visserligen aldrig förväntats av mig. När jag hörde min mamma skrika, förstod jag, att hon förstod. Hon såg. Hon skrek på pappa. Jag kunde höra pappa springa. Han hade långa ben den gången. Det var som om trappan hade två steg. Jag visste att dem båda var där hos mig, men jag saknar tidsuppfattning fram till "uppvaknandet". Jag kunde höra. Men jag kunde inte säga nåt. Jag ville. Jag kunde inte röra mig. Men jag ville ge bort en kram. Jag ville krama mamma när jag hörde henne skrika. Förlamad, likt den första gången. Hon förstod inte då när jag försökte. Jag hade inga ben att stå på, så jag ramlade och ramlade. Hela vägen till toaletten. Mamma kom när jag satt där, oförmögen att prata och med en kropp som ett överkokt spagettistrå. Jag grät. Jag kunde inte förstå vad som var fel på mig. Jag kunde heller inte förklara vad som hade hänt, så jag grät lite till i mammas famn.

Ambulansen kom den gången mamma såg. Nallebjörnen jag fick i ambulansen finns kvar, men den påminner mig inte om någonting. Jag kommer inte ens ihåg att den hamnade hos mig, men jag minns att jag kramade nåt mjukt. Pricken jag har på handen står för en del av det. Den kom till under den perioden av mitt liv. Men jag saknar minnet från vilken gång dem stack mig och varför just i handen. Jag tror gipsfigurerna står för att jag inte längre var rädd när jag gjorde dem. Oförstående kanske, men inte längre rädd. Elektroderna skulle tala om vad som inte stod rätt till, dem skulle bara brännas lite i hårbotten först.

Hur stort är värdet på en sak som bär ett minne och varför har jag inte mod att kasta något från en tid som redan är förbi och glömd?