Nu är jag snart helt övertygad. En orubbad tro på att jag har allergiska symtom för allergi mot mig själv. Nyss upptäckte jag ett liknande märke på en, av de två axlar min kropp har till sitt förfogande. Hur gjorde jag då detta makabra fynd? Jo! Alla-fula-ord-jag-kan-men-inte-får-skriva-kliande. Något i sådana kopiösa mängder, att håret som inte faller av, löper stor risk att slitas upp från roten.
Är det något jag har svårt för är det saker som kliar. ”Sluta klia” sa mor när jag fortfarande lekte lammkött. Ja, när hon också var ung för den delen. Hon verkar ha samlat på sig några år, för orden har inte längre några glansdagar. Synd egentligen, för mer än såhär går det inte att slipa naglarna mot ett snart svidande skinn. Var ungefär så det slutade när man skuttade vidare med yngre ben och hoppades på att det skulle sluta, om man gjorde allt för att klia tillbaka.