Är det något jag inte ser fram emot, så är det den födelsedag som närmar sig. Den får mig att känna mig gammal. Minns att jag läste någonstans att rynkorna börjar utvecklas vid tjugofem, vilket betyder att jag tar och fyller tjugo igen. Något annat som ger mig rysningar är att lillebror fyller arton om ungefär ett år. Det om någonting väcker en åldersfobi utan dess like, för vid det laget är jag tjugotvå (men det talar vi tyst om, okej?).

Åh, just! Generation fem hänger på mina taniga axlar också, om inte lillebror "motvilligt" skulle trassla in sig med någon söt liten tjej. In that case får vi hoppas att han har fått undervisning, som täcker eventuella utgifter eller blir det ingifte(r)?

Om vi förflyttar oss exakt ett år bakåt och besvarar frågan som ställdes (hur känns det?), så skaffar vi oss lite klarhet i min snart-döende-krävs-kista-teori. Veckan innan jag fyllde tjugo, attackerade värmevallningar min annars så unga kropp (trodde jag, ha!). Ryggen var inne på sista versen och knäna ska vi inte ens tala om. Det var kört. Riktigt kört. Sömnen föll bort och en argsint, oglamorös började häva ur sig de mest konstiga saker. Var jag i övergångsålder redan? Har livet lurat mig på så många år?

Under min livstid har jag aldrig fått ett så underligt bemötande, som jag fick då. Förstod dem inte? Jag skulle ju dö. Det var kört. Fyrtioårskris och klimakteriebesvär, innan tonåren var förbi. Jag menar, gott var det bevisligen inte!

Och här är vi igen. Min födelsedag är härmed inofficiell och ska ej firas som annat än grattis-du-får-äntligen-gå-in-på-bolaget-åldern. I annat fall kan vi lika gärna börja gravera en sten och välja fond att överösa med en försvarsbar summa.