Jag tänker på det som var idag, igår.
Den artonde, det är lite mer än ett år.

Jag tänker på hur du var ett annat jag.
Jag tänker på hur jag vaknade varje dag.

Jag tänker på den kärlek jag förbannar mig själv att jag känner för dig.
Jag tänker på de löften du svek och allt jag gav utav mig.

Jag tänker på det där fina,
att mellan det var det en och annan lina.

Jag tänker på våra ställen,
på hur allt kunde gå så fel den där kvällen.

Jag tänker på det jag fann hos dig,
hur jag blev kär, hur det tog över mig.

Jag tänker på alla gånger jag var värdelös och vek,
det var inte skratt, bara en lek.

Jag tänker på "bara några glas",
att jag var en fitta och du ett as.

Jag tänker på barnet vi försökte att få,
en Ellen Cornelia skulle det bli då.

Jag tänker på din ömma hand mot min kind,
att jag minns, även om det nu blåser en annan vind.

Jag tänker på hur du älskade mig,
att jag aldrig tog sönder dig.

Jag tänker på vad hon sa idag,
att du var psykotisk, inte jag.

Du är det bästa jag haft. Jag önskar jag gjort annorlunda med dig.
Rör vid mitt hjärta. Kommer in genom alla porer. Skrapar i öppna sår. Får benen att vika sig. Får min kropp att vilja falla in i din värmande. Den var trygg. Den var det en gång. Den var allt jag någonsin önskat mig. När jag ser, vet jag att jag aldrig kommer att vara där igen. När jag ser, vet jag att jag aldrig kommer att vara vad du var för mig. Jag är inte berusande. Jag vet att jag aldrig kommer att vara den som får drickandet att upphöra. Jag är inte Antabus.

Lungorna krymper. Revbenen skär. Tårar bränner bakom ögonlocken. Hjärnan drar sig mot koma. Hjärtat slutar slå, för en sekund eller två.

Du måste gå vidare. Du måste glömma. Du kan inte vara kvar i det där.
Hög hastighet, hjälpte inte. Öronbedövande musik, hjälpte inte. Kedjerökning, hjälpte inte. Jag mår tvivelaktigt. Min bil mår sämre. Det går inte bort. Det slutar inte kännas. Spriten från din andedräkt kittlar fortfarande min näsa. Det blev aldrig en vanesak. Synen av dig vid bänken med liknande som du, lämnar inte min näthinna. Det värker i muskler, nerver och organ, när min, det jag trodde du var, tynar bort.

Lungorna krymper. Revbenen skär. Tårar bränner bakom ögonlocken. Hjärnan drar sig mot koma. Hjärtat slutar slå, för en sekund eller två.

Jag önskar dig allt gott. Jag vill dig inte illa.
Jag plockade hårt instuckna knivar ur ryggen var och varannan dag. Jag hittade dåliga gömställen. Jag lyssnade till taggtrådsinlindade lögner. Det här är sista gången. Jag hade hår i mina händer som lossnat från mitt huvud. Det här är ditt fel. Jag slutade backa och vara rädd för höjda nävar. Jag tog emot fula ord. Jag skrek tillbaka. Hora. Slampa. Fitta. Jag hittade henne, detet. Du vet vem jag är tillsammans med. Jag såg bilder, i en konversation med någon annan. Det här är bara mitt. Jag blundade när det sinnesförändrande var bredvid i dig. Det här är sista gången. Jag ändrade hela mitt väsen, för att det sas att jag aldrig var tillfredställande nog. Det är du som är sjuk. Jag gjorde allt. Allt för att jag ville att du skulle förstå, hur min kärlek var din. Bara för dig.

Det var aldrig meningen att såra. Det var aldrig meningen att ta sönder det som var jag. Jag ska hälsa psykologen det. Idag, klockan tre.