Ibland känns det som om jag anstränger mig i onödan. Det är inte riktigt så jag tänker att rätt och fel ska vara. Det kändes som ett slag i solarplexus att komma hem och öppna ett vanligt men ovanligt kuvert. Och mina andningsbesvär har inte direkt hunnit repat sig sedan igår.

Jag vet att det är längesedan. Jag vet att jag gnäller. Att jag tjatar. Att jag ältar. Jag har pratat om det. Jag har skrivit om det. Men jag är precis lika ledsen idag, som för ett år sedan. Jag hade en önskan, en vilja, om lite "upprättelse". Kanske skulle det vara viktigt och fel för någon annan. Det var inte nödvändigtvis inte fel, men det var inte tillräckligt. Kan ni förstå att illa för mig och en ung tjej, inte är tillräckligt? Det kan inte jag.

Precis här, vid den här raden, har mina ögon varit extremt blötlagda i ungefär en timme. Och jag har kommit till insikten, att jag måste vända på kudden. Jag är ledsen att jag skriver. Jag är ledsen att ni väljer att läsa. Men framförallt är jag ledsen för att jag fortfarande älskar, när det finns så många anledningar till att jag inte borde.

Jag tror inte att ett hjärta känner logik. Jag har i alla fall starka bevis för att mitt inte gör det. Det kanske inte var kärlek från båda håll hela tiden, men det var kärlek från mitt. I överflöd. Mellan fingrar. Mellan tår. Mellan förnuft. Mellan hagelskurar av tårar. Mellan vågor av smärta. Mellan varningar från andra. Mellan allt och inget. Jag är ganska säker på att han alltid kommer att finnas i en liten del av den röda klumpen. Han var ändå den första, på fler vis än jag vill erkänna för er och världen.

Jag har haft jävligt svårt att släppa vad han varit för mig. Än mer svårt att förlåta hur man kan krama med den ena handen och mala sönder med den andra. Därför är jag här. Därför skriver jag. Därför har jag en prata-och-bearbeta-tid på tisdag. Jag hoppas hon kan hjälpa mig. Jag är uppenbarligen inte kapabel till att hjälpa mig själv. Jag har inte energi som räcker till för dagar som den här. Inte heller styrka till att inte känna mig så ensam, trasig, bortgjord, misslyckad och värdelös som jag gjort inuti under alldeles för lång tid.

Jag kan inte längre krampaktigt hålla mig ovanför en vindpåverkad vattenyta, utan en brygga att fästa blicken vid.