Jag tänker på det som var idag, igår.
Den artonde, det är lite mer än ett år.

Jag tänker på hur du var ett annat jag.
Jag tänker på hur jag vaknade varje dag.

Jag tänker på den kärlek jag förbannar mig själv att jag känner för dig.
Jag tänker på de löften du svek och allt jag gav utav mig.

Jag tänker på det där fina,
att mellan det var det en och annan lina.

Jag tänker på våra ställen,
på hur allt kunde gå så fel den där kvällen.

Jag tänker på det jag fann hos dig,
hur jag blev kär, hur det tog över mig.

Jag tänker på alla gånger jag var värdelös och vek,
det var inte skratt, bara en lek.

Jag tänker på "bara några glas",
att jag var en fitta och du ett as.

Jag tänker på barnet vi försökte att få,
en Ellen Cornelia skulle det bli då.

Jag tänker på din ömma hand mot min kind,
att jag minns, även om det nu blåser en annan vind.

Jag tänker på hur du älskade mig,
att jag aldrig tog sönder dig.

Jag tänker på vad hon sa idag,
att du var psykotisk, inte jag.

 

Anonym

27 augusti 2013 18:00

Jag förstår hur du känner dig, men skulle jag berätta något så skulle ingen tro mig ändå.. För vem skulle kunna tro att han gjorde något sådant emot mig?

Sandra

27 augusti 2013 18:01

Det räcker med vad du känner och vad du VET att han gjorde mot dig! Tusen kramar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...