Ända sedan jag skrev mina rader, har huvudet varit sprängfullt. Det slår i tinningarna, precis som en påminnelse. "Du mår inte bra, här får du lite extra huvudvärk". Nej, jag mår fan i mig inte bra. Jag hittar inte ut ur mitt vansinne till hjärna och känslomässiga hjärtkaos. De senaste dagarna har varit tårdrypande, långsamma, smärtsamma, tröttsamma och fantastiskt oinspirerande. Jag kan inte andas. Jag får inte längre någon syresättning med överdriven glädje.

Det är jobb. Det är bröllop. Det är utlandsresa. Det är papper. Försäkringsgrejs. Det är stress. Det är pms. Maten är ogod och jag känner ingen hunger. Jag är trött, men jag kan inte sova. Jag är jävligt ledsen, men det är haschtorrt i ögonen. Saharatorrt, om man hellre föredrar den liknelsen. Jag ville krama ett par vänner hejdå innan de flyttar, men det bara flög ut i rymden och ersattes med någon hjärnsubstans som förmodligen liknar nykokt plommonmos. Om jag snart begär en etta med jordvärme, kan nog ingen klandra mig för det. Jag vill bara ha ett ide för en liten, liten stund.

Av en händelse fick jag chansen att fråga vilken dag det var. Han kom inte ihåg. Minns inte. Jag kommer ihåg. Jag kan inte förtränga. Jag kan inte glömma. Jag glömmer inte hur halva vår relation var skadad. Jag glömmer inte hur präglad jag blev av att vara tillsammans i ett beckmörker av sprit. Jag glömmer inte hur allting skulle vara en stor hemlighet. Jag glömmer inte hur jag skulle vara till lags. Hur min självkänsla fylldes med variga sår. Jag glömmer inte hur jag själv valde att stanna, gå tillbaka och stanna lite till. Det är alltid någon som tar sig rätten att sätta min strupe under vatten, när jag inte påminner och slår på mig själv tillräckligt.

Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon hur jag tänkte. Jag kommer aldrig, att med ord, kunna förklara för någon annan människa hur jag kände. Och jag är ganska duktig på det här med ord. Jag är faktiskt inte ens säker på att jag vill att någon annan ska förstå. Jag vet inte om jag vill att ni ser dit in, till mitt korpsvarta hjärta. Men det är jag. Det är mitt fel. Det är lättast så. Eller hur?