Jag vet inte hur gammal jag var första gången min kropp inte var tillräcklig. Första gången min viktkurva inte stämde överens med min längdkurva. Skolsköterskan glömde aldrig att nämna för mig, att jag måste äta. Att det inte var bra att vara så liten som jag var. Ändå visste hon om att de sticktunna armarna och de utstående höftbenen, var något som gick i släkten. Gliringarna och de nedtryckande kommentarerna slutade inte komma från den själv nästan anorektiska skolsköterskan, förrän jag gick ur nionde klass.

När jag var tretton år tävlade vår klass i något som hette "bästa sexan". Jag kan inte kalla det frågesport, men det var någonting liknande och vi tävlade mot andra sexor i ett av de norrländska länen. För vår del innebar det hårdträning i allt som kunde vara bra att veta, som att Göran Persson var stadsminister. Läraren vi hade då, gjorde allt för att vi skulle vinna. Vilket vi också gjorde. Men på stället där vi tävlade, fick jag också gråta för att jag hade en yta av en planka.

Innan den dagen var jag i ett stort behov av en ny bikini. Jag minns att mamma och jag satt och tittade vad Hennes och Maurits hade för utbud, tills jag valde ut en ljusblå trekantsvariant med snörning. Jag visste att min överkropp inte skulle fylla ut tyget och när jag sedan hade den på mig framför spegeln, visade den precis just det. Men det var ingenting jag lade ner energi på. Jag tyckte om min nya tvådelade baddräkt.

Finalen ägde rum på en ski-resort. Vi skulle under dagen, ha tid för att bada och ha roligt, innan det blev "blodigt allvar" igen. När jag hade bytt om, var jag fortfarande nöjd över det blå på min kropp. Det var i bubbelpoolen som allting blev annorlunda. Någon var tvungen att skämta om min bikini, om mina obefintliga bröst. Det som kändes och gjorde mest ont, var när de andra bland bubblorna föll in i hans ekande skratt. Det var första och definitivt inte sista gången min kropp inte var tillräcklig för någon utanför skolsköterskans trånga rum.