Du vet inte, för du kommer inte ihåg. Men det är ett år sedan, idag. Ikväll. Nu.

Då, trodde jag aldrig att jag skulle klara mig tills idag. Då, trodde jag aldrig att jag skulle ta mig igenom kvällen och natten. När jag vaknade dagen efter, trodde jag aldrig att mitt hjärta skulle börja pumpa runt blodet igen. När jag inte tog mig upp ur sängen, trodde jag aldrig att min kropp skulle vara fylld av annat än minusgrader. När jag somnade, ville jag inte vakna upp till en ny morgondag. Jag ville inte känna vad jag kände. Inte då. Inte dagarna efter. Inte månaderna efter. Inte idag.

Det kom aldrig ett slag. Det syntes aldrig utanpå, vad som var trasigt inuti. Det syns fortfarande inte utanpå, vad du tog trasigt inuti. Men jag är trasig, jag har lika många hål som osten jag har i kylskåpet. Jag har bara tryckt undan det som skakade om min tillvaro totalt. Det kom ikapp. Det som bidrog lite extra till att jag inte tycker om mig själv, knackade mig i ryggen. Hårt. Blåmärkeshårt.

Efter två månader utan hjälp. Efter månader när det olägliga försvunnit ur minnet för alla utom mig. Efter två månader av att inte vilja se himmelens färg en dag till, kändes det inte som att jag hade något val. Jag ringde orsaken till mitt krossade hjärta. Jag ringde orsaken till min obefintliga självkänsla. Jag ringde den som andra menade på, hade utsatt mig för misshandel. En kränkande handling. Det var bara det, att lag och ordning inte verkade veta att jag fortfarande fanns och att "misshandeln" inte blev bekräftad. Därför har jag fortfarande svårt att kalla det för vad det kanske egentligen är.

Det fanns en som ringde mig ofta, som kom ihåg. Jag vet att det fanns några personer till, som hade mig i tanken. Men jag kände mig ensam och utlämnad. Jag orkade inte känna att allting låg på mina axlar. Jag orkade inte plocka upp telefonen och be om hjälp, när jag redan hade vågat ringa det värsta samtalet i mitt liv. En spillra som inte kände att hon hade någon att vända sig till. För vem skulle förstå, att jag var så trasig att det kändes meningslöst att fortsätta andas?

Så jag ringde någon som visste. Min plågoande. Den mitt hjärta tillhörde. Någon som jag för första gången älskade utanför familjen. Och han älskade mig. Han hade inte visat det, men han älskade mig. För en defekt flicka utan vilja att leva, räckte den bekräftelsen till att den kvällen inte avsluta mitt lidande. Jag gick tillbaka. Tillbaka till ett liv i misär. Men jag kände mig i alla fall inte ensam längre. Det kanske var lite mitt fel. Så jag älskade lite till. Lite mer. 

En tår för varje ord. En tår för alla känslor jag kände. En tår för alla känslor jag har. En tår för varje dag med dig, utan dig. Många tårar för ett år. Många tårar för idag. Många tårar för att det bara är en timme kvar tills det är ett år sedan jag satt i min bil och grät och undrade om jag någonsin skulle skratta igen. Det är ett år sedan jag tillät dig urholka allting glädjande inom mig.