Det ligger snö på taken utanför. På balkongen. På balkongen som ger mig svindel. Innanför har jag staplar med kartonger. Vissa fyllda. Vissa tomma. Miley Cyrus sjunger "The climb". Och jag tänker att det passar. Jag är fortfarande på väg uppåt. Jag helar. Så mycket har hänt på två månader. Så mycket som jag knappt hinner tänka på medan jag sicksackar mellan lådorna, kläderna och snart skorna. Men det är en sån skillnad. På mig. På allt.

När jag besökte psykologen första gången hade jag ingen ork. Jag tittade på mina kvadratmetrar och ryckte på axlarna. Det fanns ingen mening. Jag hann sitta hos henne i ungefär fem minuter, innan ögonen var överfyllda och jag kunde känna saltet i mungiporna. Jag var än mer trasig när jag satte mig i bilen och for därifrån. Men det blev bättre. Till slut kunde jag sminka mig. Till slut kunde jag ta på mig andra kläder än en mjukisdress. Till slut klarade jag en hel timme, utan att nästan hyperventilera.

Molly Sandén briljerar med "Gabriellas sång". Där hör jag "jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova". Jag gjorde det för länge. Det fanns inte en mening som inte blev till hans fördel. Faktiskt, är jag ganska stolt över mig själv. Jag är inte helt orädd livet. Jag ringde för att jag behövde hjälp. Jag tog emot hjälp. Jag slår inte på mig för det som ligger på någon annans världskarta. Jag sökte ett nytt jobb. Det råkade vara långt bort. Jag hamnade på intervju och det var mig de ville ha. Den känslan. Den egoboosten.

Slutligen bryter S club 7 av med "Bring it all back".

Don't stop, never give up
Hold your head high and reach the top
Let the world see what you have got
Bring it all back to you
Dream of falling in love
Anything you've been thinking of
When the world seems to get too tough
Bring it all back to you

Och nu, nu ligger mina skor risigt till. På återseende.