Han följde efter. Han var arg. Han skrek åt mig. Han kom ikapp och ryckte åt sig min arm. Innan jag hann reagera låg jag på asfalten med honom över mig mitt emot korvkiosken inne i stan. Och där vaknade jag i panik. Svettig. Nästan gråtfärdig. Det var längesedan jag drömde att han ville göra mig illa. Det var ännu längre sedan jag kände den olustiga känslan i bröstet av vanmakt. Jag vill inte att han någonsin ska kunna påverka mitt liv igen, men han gör det. Ibland känns det även som om jag blev en sämre människa på grund av allt det här.

Jag tappade självrespekten. Blev mer känslosam än vanligt. Möttes av ingenting när jag dammade av spegeln. Kände mig svag. Liten. Oviktig. Och det är bara den enkla och lilla versionen.

Jag gjorde illa honom också en gång, efter att han sagt att jag aldrig skulle hitta någon som tog hand om mig som han gjorde. Han bara såg igenom mig. Så jag slog, tills han vände sig mot mig och höjde den knutna näven. I normala fall, skulle jag säkert ha backat. I normala fall, skulle jag säkert ha varit rädd och gjort mig lika liten som den där kvällen. Men jag ställde mig så att luften emellan oss försvann och sa åt honom att vara man och slå. Han sänkte handen mot golvet medan hans ögon fortfarande brann.

Han slog mig inte då, inte innan och han kommer aldrig att göra det. Jag är nog bara tvungen att säga det högt, för att vara säker på att han inte gör mig illa igen. Det är en sak att ha en klump av sitt eget hår i sina händer, men det är en annan sak att försöka hela sig själv från en insida slagen av någon man älskat. Jag har ingen ursäkt för att jag slog tillbaka på hans utsida efter det. Man tar inte till våld. Men det var alltså den sämre jag blev, efter att ha varit med honom tillräckligt länge.

Andra människor har min tillåtelse att skämmas över mig, för att jag inte kan låta bli att skriva. De har min tillåtelse att vända mig ryggen när jag gör kullerbyttor av glädje i en folkmassa, för att jag är färdig med att gråta, stampa och stå still. De har också min tillåtelse att inte vara min vän. Jag hade någon som jag kallade min bästa vän och han gjorde allt för att ta fram det värsta i mig. Den delen finns fortfarande kvar tillsammans med den som är det bästa av mig. Så jag lämnar walk over, för jag klarar mig utan fler ryggtavlor.