Skriv från hjärtat.
Känn efter.
Var dig själv.
Låt det komma.

Ibland önskar jag att jag vore anonym. Jag skulle kunna skriva varenda liten händelse i detalj. Varenda liten känsla. Varenda liten tanke. Allt som jag har, som jag inte delar med mig av. Låta det rinna ut på riktigt. Ändra utgången nästa gång jag tror att jag vill ha någon nära mig. Slippa känna att alla händer sitter kvar. Kanske inte ge en bit av mig varje gång. Jag har snart inget kvar att dela. Inte med er. Inte med någon som är av ett annat kön.

Den här bloggen har funnits länge, så länge att den är en del av mig. För några dagar sedan skrev jag att jag ville att mina ord skulle betyda någonting för någon annan. Och jag drömmer om att skriva en bok någon gång. Men jag kan inte. Sanningen är den att jag tror att jag ska sluta. Kanske till och med ta bort mina fyrtiofem sidor. Kanske radera fyra år av smärta, värdelösa kärlekshistorier, ännu värre vänskapsrelationer och av mig.

Från början skrev jag för att jag ville dela med mig. För att visa att det fanns mer på insidan. För att kanske få uppskattning. Jag skrev texter. Konstiga sådana. Jag tror inte att någon förstod dem förutom jag. Men mest handlar allting om dåliga val. Ett hjärta som alltid tror på någonting bättre. Andra, tredje och fjärde chanser. En önskan att någon gång hitta någon som känner som jag. En tjej som hamnade så fel, att vägarna ut var få.

Jag tänkte att ni skulle få läsa det absolut första jag skrev här.

"Någon måste påminna mig om att inte sluta springa.
Jag vill inte skrika ut mina känslor. Jag vill inte att alla hör.
Jag vill inte berätta vad som gör ont, vad fan det är som stör.

Sången spelar ett spratt med mitt huvud.
Den sången jag minns, att jag aldrig ville hitta.
Jag vill inte att ni ser.

En melodi av tystnad spelar mig ett spratt.
Kan den förklara för mig vad jag inte vill?
Jag har glömt hur man gör.

Du måste komma ihåg, att aldrig gömma ditt hjärta.
Jag hade glömt den textraden.
Sedan hörde jag resten och förstod.
Inte så som jag gömmer mitt."

Jag har sprungit åt olika håll. Bra och dåliga. Jag har skrikit ut mina känslor. Ni har hört. Jag har berättat vad som gjort ont och allt som har stört. Jag har spelat många sånger. Jag har alltid velat hitta en speciell och valt därefter. Tystnad spelar mig fortfarande spratt. Jag har glömt hur man gör. Och jag har inte gömt mitt hjärta när jag har skapat meningar under dessa år. Men så länge jag inte kan komma på vad som skulle göra skillnad, är det kanske bäst att jag är tyst, raderar och hittar något annat än krossade hjärtan som jag tror att jag är bra på.