När man ändrar sig för någon, försvinner allting man tror på. Dagarna blir knappt uthärdliga. Man drömmer ingenting. Man flyttar inte. Man stannar kvar. Varje syreatom är knuten till den personen man inte tror sig kunna leva utan. Man kämpar, man slåss, för någonting som inte är bra. Man knyter band av sig själv för att dagarna utan livstecken ska bli så få som möjligt. Man tappar räkningen av de gånger man skulle ha sagt "nej tack, men det räcker nu".

Mitt hjärta är tomt. Det är ensamt. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill gärna dela med någon. Någon att ringa först. Någon som för omväxlings skull blir glad av positiva nyheter. Någon som håller min hand när jag tänker att jag inte vågar. Någon som blockerar vägen när jag vill vända mig om och springa åt andra hållet. Någon som talar om för mig att det löser sig, att det blir bra och har potential att bli allt jag någonsin önskat mig.

Sanningen är den, att det här skrämmer mig. Jag har mer än panik. Jag kan tycka att det inte finns så mycket som jag har gjort för min skull. Att jag har pausat mig för andra. Mest för honom. Men jag är totalt, fullkomligt livrädd. Och jag är rädd för att det är nytt. Okänt. För att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. För att jag går runt i en nervös bubbla och oroar mig för vad som kan eller inte kan hända. För att jag måste sitta på ett tåg i tolv timmar utan någon som håller mig i handen.