Igår sa jag en sak som jag inte kan ta tillbaka. Mitt arga sinne snubblade inte ens, det spottade och fräste ur sig orden. Jag har gått från nedbruten till ledsen. Ledsen till arg. Arg till glad. Och nu, glad tillbaka till arg. Jag fick strikta order till att hålla mig utanför hans familj. Men det är okej för honom att försöka närma sig min lillebror. Det är konstigt, med tanke på vilka familjemedlemmar han inte ens törs titta på. Än mer märkligt om man försöker sträcka på sig och inte tror att man har gjort fel.

Han har aldrig gjort ett fel. Det är alltid alla andras fel. Jag överdriver. Jag är en dramaqueen. Först var det behandlingshemmets fel, jobbchefens, sedan en vän eller två, därefter myndigheternas och slutligen var det mitt. Med andra ord, har jag en stark aning om att dagens version är att jag matade honom med alkohol, lurade honom på pengar och framkallade hans misslyckanden och inbyggda aggressivitet. Om jag hade matat honom med något, så önskar jag att det hade varit rävgift och en äcklig bananspindel.

Jag hatar tanken på att han kan sitta i sin sönderknarkade lägenhet och le. Jag hatar att han har mage att skylla på mig. Jag hatar att han inte har någon skam i kroppen. Jag hatar att samhället låter sig utnyttjas. Jag hatar att mina surt fördärvade skattepengar går till såna som honom. Jag hatar att han har varit naken tillsammans med mitt hjärta. Jag hatar att jag fortfarande sover som om jag behöver kontroll. Jag hatar att mitt hem känns smutsigt efter vad han tog hit. Och jag hatar hur han kunde påverka mig så.

Varför? Varför jag? Varför den som lade all sin energi på dig? Varför den som försvarade, älskade, hjälpte, grät, ansträngde sig och stärkte dig? Varför var det mitt fel? Varför inte solen, månens eller stjärnornas? Varför räckte det aldrig? Varför räckte inte jag? Varför gjordes allt för att göra illa? Varför sitter det kvar? Varför känns det på insidan? Varför var du tvungen? Varför? Varför jag?