Jag hade aldrig haft en riktig pojkvän, förrän jag träffade honom. Med tanke på hur det ser ut idag och vad som utspelade sig, är väl riktig att ta i. Men jag hade någon i mer än en sommar. Och jag klamrade mig fast för glatta livet. Inte för min skull, men för hans. Det var det där med att förändra, trots att jag ett flertal gånger har blivit bevisad motsatsen. Där var det lite för min skull också. En gång skulle väl jag få uppleva vad jag ser i alla andra. Jag älskade honom för en anledning, men jag kan verkligen inte komma ihåg vilken den var.

De glansiga ögonen som mötte oss andra när vi gick mot altaret i augusti. En vän som aldrig sett någon vackrare i hela sitt liv. Han var hennes och hon var hans. Det syndes tydligt. Det är en speciell uppsyn. Kanske är det bara jag som ser den. Men så tänker jag på One Tree Hill. Det syns där också. De är skådespelare, men det är kärlek. Kärlek som kärlek egentligen. Det är uppsynen. Sättet att ta bort hårslingor från ansiktet. Blickar som fäster sig vid varandra som glittrande stjärnor. Leenden framkallade av ett hjärtas längtan. Allt det där får plats i ett ansiktsuttryck. Ett förälskat. Jag älskar bröllop, för där finns just den överallt. Och jag har ju några att beta av, i min älskade serie. Annars är det helt klart Helena och Marcus tur.

Jag tror att jag alltid kommer att vilja, att någon annan fyller mitt tomrum. Jag har nämligen aldrig klarat av att göra det själv. Jag har aldrig sett mig själv hel på egen hand. Jag har definierat mig med den som stått vid min sida just då. Sedan har jag inte klarat mig utan den. Men jag står faktiskt här. Sitter förresten. På tåget. Om ärlighet är vad ni vill ha. Men jag sitter här på egen hand. Det handlar om vad jag valde att göra för mig. Inte för mjuka händer, inte hårda. Inte snälla, inte elaka. Inte stora, inte för små.

Jag tittar ut genom fönstren och jag ser träd passera. Tågstation efter tågstation. Jag har sett fåglar flyga fritt. Vatten som med stor sannolikhet är lika kallt som det där hjärtat jag skrev om igår. Jag har hört tåget när det har känts som om vagnarna är på väg åt ett annat håll än färdriktningen. Jag har haft One Tree Hill. Musik i öronen. Men inget har gjort mig så lugn som när jag får lätta på den osynliga sjunten i hjärnan. Det är komplicerat där inne, det ska ni veta. Det flyger fram och tillbaka, precis som fåglarna.

Jag tror att jag har bevisat för mig att jag klarar mig själv. Det är klart att sängen är tom. Inkorgen är också tom. Mitt kylskåp är tomt. Min lägenhet har inget liv i sig när jag inte är där, om ens då. Min hjärna är tom och full. Hjärtat följer samma tråd. Det är fyllt av mycket, men liks förbannat hungrar det i det tomma. Det sägs att kärlek inte ska hittas, att det bara kommer och sedan slår ner som en blixt från klar himmel. Blixtra då för fan, tänker jag. Ibland. Kanske lite nyss.

När jag publicerar det här, är jag hemma. Då har jag varit på banken och löst mitt problem. Då har jag kastat in väskan och resten, innanför dörren. Då har jag svält lite, men inte helt. Då har jag suttit i min bil. Då har jag handlat. Då har jag lättat på trycket i blåsan som har följt mig på tok för länge. Då har jag tänkt lite till, känt efter lite mer och kanske hunnit skriva en rad till som ingen tjuvkikar på. Bara för mig. Bara för idag. Bara för att jag inte längre är den jag har varit.

Så här sitter jag, ensam, i ett hotellrum. Jag ser en bit av Stockholm. Jag ser ett hål i marken. Någon annans arbetsplats. Och jag hörde precis en vissling. Så tyst är det här. Men det är ändå rörelse och det är allt annat än Kramfors. Det är en dag till att inte titta på mina tapeter, mina tavlor, mina blommor och inte ligga sömnlös i min säng. En natt till utan hjärtat som fryser till is för varje mil jag närmar mig.

Det var skönt att vara borta. Det var alldeles för skönt att lämna staden som inte har någonting annat än mörker att erbjuda. Jag vet att jag har mina vänner och min familj där, men världen är så mycket större än så och jag har bara sett en bråkdel av den. Jag har hittat till Spanien, Turkiet, Thailand, Marocko, Grekland och minimala delar av Sverige. Det är som vad Stockholm visar mig nu, ett hål i marken, i något så mycket större.

När jag for, lade jag tillit och hopp till en enda människa. Det var dömt att misslyckas, vilket det också gjorde. Mellan det hade jag förstås jävligt roligt. Shotar av tequila. Shotar av Baileys. Helena. Marcus. Marcus familj (en mycket, mycket trevlig familj). Gekås med alldeles för lite pengar. Chips och dipp mitt i natten. Surr om Reinfelt och en gnutta världsfred. En Kristoffer-Robin på en pizzeria som jag tror pussade mig på kinden och/eller halsen, innan han faktiskt började prata. Och än mer därtill.

Jag kan skriva mig till vad jag känner, vad jag vill ha. Men jag kan inte prata om det. När vi stegade hem från Harrys under lördagskvällen tog jag av mig klackarna. Mina fötter var inte torra när vi kom hem, men det var inte mina kinder heller. Jag var verkligen inte ledsen. Jag var arg. Och egentligen, egentligen var jag inte arg på någon annan än mig själv. Även fast någon annan fick skulden för det. Någon sa att den inte tycker om att jag inte dricker, så jag drack ganska mycket. (Men vi ska verkligen inte glömma att jag hade riktigt roligt.)

Problemet är, att det inte är så jag ser mig själv. Förut drack jag mindre, när han drack mer. Jag gjorde det för att jag såg vad alkoholen gjorde. För att han redan drack för mig och resten av befolkningen. Jag ändrade mig för att jag skulle bli bra, för att jag skulle duga i hans ögon. Jag gjorde det aldrig. Den här gången dög jag inte för mig själv. Jag låste mig fast vid någonting som jag bara har drömt om, kände något gjorde jag också, men jag fick ett hål i marken och jag vill ha resten.

Jag tänker förmodligen alldeles för mycket. Överanalyserar. Men det gör ingenting. Jag är sån och jag kommer alltid att vara sån. Det skulle inte vara jag, om jag inte kunde skriva det här. Det skulle inte vara jag om jag inte tömde mitt halvfrusna hjärta halvvägs till Kramfors, precis ovanför någon annans arbetsplats.