Jag skrev förut att jag inte visste vem jag var utan dig. Som om jag saknade mening. Sanningen är den, att jag saknade mening tillsammans med dig. Jag förlorade mig själv i sällskapet av dig. Jag har också sagt, att slutar man älska någon, så har man inte älskat riktigt. Det är heller inte sant. Jag andades manipulation. Min kropp reagerade av skuld. Mitt hjärta slog av illusion. Jag älskade. Men inte längre. Inte till priset av att inte ens göra ett försök till att älska mig själv. Det hade jag aldrig kunnat gjort, i skuggan av din kyla.

Du var ombytlig. Ena stunden var jag allt, endast för i nästa inte vara värd mer än skällsord och hat. Vi skulle finnas för varandra. Den genomskinliga meningen i det, var att jag skulle finnas för dig. Annars skulle du inte klara det. Annars skulle du inte leva. Annars kunde du lätt hitta någon annan. Annars skulle ingen vilja ha mig. Annars kunde du avliva djuren. Annars skulle du vägra prata med mig på flera dagar. Annars skulle du inte kunna titta på mig. Annars skulle du inte kunna ta i mig. Annars var allt mitt fel.

Jag kunde försvara dig tills jag hade slut på förklaringar. Men ändå hitta sätt att försvara en gång till. För han menade inte så. Han ska sluta dricka. Det är sista gången. Han har slutat dricka. Var det verkligen han du såg? Han är inte elak mot mig. Han är som en stor nallebjörn egentligen. Det är alkoholen som gör honom sån där. Han förklarade så jag förstod. Han berättade sanningen för mig. Han behöver bara lite tid för sig själv. Han klarar sig inte utan mig. Ni vet inte hur han är. Ni ser inte vad jag ser. Jag hade rätt i två saker, ingen visste hur han var och ingen såg vad jag såg.

Många berättade andra sanningar för mig, men jag förstod ändå inte. Jag gick ändå en walk of shame tillbaka, fler gånger än vad jag har fingrar. Jag älskade honom och han älskade väl mig. Han var ju faktiskt inte sån. Just nu, den här minuten, tror jag att jag kan förstå andras rädsla och oro. Det hade otvivelaktigt kunnat vara värre än att sitta här med en trasig självkänsla och skriva om det. Problemet med att det hade kunnat vara värre, är att blåmärken på insidan inte syns. Det är på ett sätt nästan lika illa.

Andra människor får gärna säga till mig vad jag skulle ha gjort. De får gärna säga vad de tänker eller ha en stark åsikt. De får gärna kritisera mig. De får faktiskt också gärna tycka tyst. Ur mitt perspektiv, är det absolut mycket som hade kunnat vara annorlunda. Om. Det enda jag blev för polisen var statistik, men jag blev i alla fall inte ett mörkertal. Om det hade varit annorlunda andra gånger, förutom just den gången jag precis nämnde, hade det förmodligen ändå inte hjälpt mig ett skit. Ingenting hade hjälpt om jag inte hade hittat dörren till den psykolog jag träffar varje tisdag.

Jag kan inte säga att jag aldrig skrivit något för att göra någon illa. Men det här är inte för att göra någon illa. Det här är för mig. Min chans att inte blunda för vad som varit och springa framåt istället för att lunka med huvudet nedböjt. Jag ångrar ingenting, för det är ingen mening. Jag känner ingen rädsla, jag har inget att vara rädd för. Jag känner ingen skam, för det är inte mitt fel. Jag känner mig glad. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Jag känner mig bra. Jag är fri. Fri som en fågel.