Och där gick vi in på systemet. Inte bredvid varandra. Jag bar klänning och höga klackskor. Utan att överdriva, borde din rygg varit rak och du borde ha spruckit av stolthet. Men du skämdes. Du var aldrig tillräckligt nära för att ens nudda vid mig. Du ville att besöket på glasbanken skulle vara över, helst innan vi gick innanför dörrarna. På minuten kan jag faktiskt inte minnas en gång som du visade att jag var din ute bland folk. Det borde varit tvärt om. Jag är nämligen tjugotre och du fyrtiotvå.

Jag försökte mig på koll, kontroll. Jag sökte igenom din lägenhet. Jag sökte igenom min. Jag sökte igenom byxor, tröjor, jackor, väskor och skor. Jag hamnade i din telefon. Det är inget jag är stolt över. Men man förlorar förståndet när alkoholångor skylls på en trasig tand. Man tvivlar på sig själv när knappnålspupiller svettas. Man slutar finnas till när ett missfall som inte ägt rum, blir en ursäkt att inte träffa någon och lösa en skuld. Man tappar kontakten med omvärlden när lögner blir till sanning och verklighet.

Jag hittade lappen där det står att du är skyldig mig ditt liv. Den lapp som skrevs när du inte var närvarande i hjärta och huvud. När du hade varit borta några extra timmar och "tagit en långpromenad". Jag ska försöka att inte sätta igång brandvarnaren när jag bränner den alldeles strax.

Men innan dess, ska jag ge mig själv en fet kram för att jag står här idag. För att jag står upp utan tyngd på mina axlar. För att jag slet mig loss från någon som utnyttjade mitt körkort i utbyte mot klagomål över min bil. För att jag övergav och lämnade den som flera gånger ville att jag skulle välja mellan min familj och honom, utan att säga det ordagrant. För att jag kan skratta mig till döds när jag ser mina röda trosor, väl medveten om bilderna jag har med samma någon iklädd endast dem.