Jag tänkte på farmor och farfar, på pappas bror, min farbror, nu när det snart är alla helgons dag. Jag tänkte att jag ville tända ljus vid deras gravplats. Jag kan ha lite dåligt samvete över att jag inte har gjort det någon gång tidigare. Och kyrkogården är aldrig vackrare än under den här helgen. Det brinner överallt. Jag tänker också på alla liv som människor saknar. Att livet är kort, att det springer fram och ibland ändras väldigt snabbt, från en sekund till en annan.

När jag var liten var jag övertygad om att farmor och farfar skulle leva länge. Alltid faktiskt. Så jag umgicks med mina vänner istället. Jag kunde ju alltid hälsa på dem någon annan gång. Men så kom den dagen då det inte längre fanns en annan gång. Jag var tretton, det var inte alls långt kvar till jul och farmor dog av leukemi. Ungefär två månader senare, några veckor innan min födelsedag, föjde farfar efter. Jag har hört att det blir så ibland, att den som blir kvar bara ger upp. Om det inte var riktig kärlek, vet jag inte vad som är.

Jag har alltid trott att farfar väntade med att somna in tills jag hade lämnat hans rum. Som om han på något vis kände att det inte var okej att sluta andas medan jag var där. Pappa ringde mamma ganska snart efter att jag fått av mig ytterkläderna hemma. Och jag gissar på att han blev lycklig igen, tillsammans med sin fru. Oavsett om himlen finns eller inte. Jag såg farfar gråta en gång, när farmor inte kunde öppna sina ögon längre. Jag har skrivit om hjärtesorg, men det jag såg då, kan jag se idag utan att blunda. Han begravde sitt hjärta.

På ett sätt känns det som om jag hade gjort likadant, med stora betongmurar istället för jord. Jag kände något litet för någon, nyligen. Inte han, men någon annan. På kort tid blev en person speciell för mig. Viktig. Dagarna var inte långsamma, nätterna blev lugnare, jag skrattade mer än vad jag gjort på länge och det var ingen hjärtlös missbrukare. Det blev inte som jag hoppades. Det var lite som den där filmen "He's just not that into you". Tråkigt, men okej.

Ni förstår, jag insåg en sak. Jag trodde inte att jag någonsin skulle känna något efter han som var elak, men jag gjorde det. Mitt hjärta var levande begravt och slog sig ut igen. Det öppnade sig för någon okänd som om det aldrig hade blivit sårat. Kanske för att vilja ha det farmor och farfar hade. Kanske för att det var ensamt. Kanske för att det saknade värme. Kanske för att det visste vad jag skulle sätta på min vägg. "Live every moment. Laugh every day. Love beyond words." För varje sekund räknas. Och vad vore livet utan chanser?