Under nätterna med honom kunde jag aldrig slappna av. Jag sov med ett öga öppet och ett stängt. Jag kände av alla hans rörelser. Jag visste om när han lämnade sängen. Jag lyssnade med parabolantenner varenda gång han klev upp, för att kunna syna osanning. Jag låg i samma svettpöl. Jag värmde med min kropp när han sedan hackade tänder. Jag tröstade. Jag lugnade. Jag vred och vände mig, tillsammans med min känslostorm.

Jag sover fortfarande på samma sätt. Trots att jag inte har någonting att försöka hålla koll på. Trots att han inte är i närheten. I mitt liv. Trots att jag mår bra. Jag minns ärligt inte när jag hade en sån här bra känsla inuti mig sist. Men jag lyckas inte med huvudet på kudden. Inte med bananer. Inte med varmt rinnande vatten. Inte med varm dryck. Inte med att bädda på soffan. Inte med någonting att somna till. Inte med en bok. Inte med ankan Alfred. Inte med farmors gosehund. Inte med en lugnande atmosfär av tända ljus.

Jag skulle kapa av min högra hand för en hel nattssömn. Jag skulle ge upp mitt hem för att få sova riktigt, sammanhängande. Och jag skulle gladeligen drabbas av total minnesförlust, om det var vad som krävdes. Jag är konstant trött och det går ut över allting runt omkring mig. Familj. Vänskap. Jobb. Lägenhet. Mig. Framförallt mig och vad jag vill. Jag har energi, men inte tillräckligt för mer än en sak per dag. Jag tappar fokus, är förvirrad, tillämpar guldfiskminne och försöker skratta bort det.

Nu sitter jag här med blytunga ögonlock, men jag vet, att så fort jag lägger mig tillrätta så börjar allting om igen.