Är det något jag inte ser fram emot, så är det den födelsedag som närmar sig. Den får mig att känna mig gammal. Minns att jag läste någonstans att rynkorna börjar utvecklas vid tjugofem, vilket betyder att jag tar och fyller tjugo igen. Något annat som ger mig rysningar är att lillebror fyller arton om ungefär ett år. Det om någonting väcker en åldersfobi utan dess like, för vid det laget är jag tjugotvå (men det talar vi tyst om, okej?).

Åh, just! Generation fem hänger på mina taniga axlar också, om inte lillebror "motvilligt" skulle trassla in sig med någon söt liten tjej. In that case får vi hoppas att han har fått undervisning, som täcker eventuella utgifter eller blir det ingifte(r)?

Om vi förflyttar oss exakt ett år bakåt och besvarar frågan som ställdes (hur känns det?), så skaffar vi oss lite klarhet i min snart-döende-krävs-kista-teori. Veckan innan jag fyllde tjugo, attackerade värmevallningar min annars så unga kropp (trodde jag, ha!). Ryggen var inne på sista versen och knäna ska vi inte ens tala om. Det var kört. Riktigt kört. Sömnen föll bort och en argsint, oglamorös började häva ur sig de mest konstiga saker. Var jag i övergångsålder redan? Har livet lurat mig på så många år?

Under min livstid har jag aldrig fått ett så underligt bemötande, som jag fick då. Förstod dem inte? Jag skulle ju dö. Det var kört. Fyrtioårskris och klimakteriebesvär, innan tonåren var förbi. Jag menar, gott var det bevisligen inte!

Och här är vi igen. Min födelsedag är härmed inofficiell och ska ej firas som annat än grattis-du-får-äntligen-gå-in-på-bolaget-åldern. I annat fall kan vi lika gärna börja gravera en sten och välja fond att överösa med en försvarsbar summa.

Jag är dålig på det här igen känner jag. Men har heller inget att berätta för den nyfikne. Ingen text på lager eller en konstig konversation.

Delar med mig av nåt annat istället.

Det var inte alltid lätt att gå sin egen väg. Inte lätt att hålla fast vid det som var rätt. Inte heller lätt att omfamna livet på dess egna villkor.

Hon hade nästan glömt. Men kvällens filmval hade öppnat de redan öppna ögonen. Hon hade låtsas. Fejkat. Varit någon hon egentligen aldrig varit eller värre, den hon alltid varit. Den som inte avspeglade ett inre. Den som hela tiden varit rädd. Den som inte fastnade, inte för någon. Den som bara hade kapacitet för att täcka en sak, det männen ville ha. Det enda, det sas, att dem ville ha.

I livet hade hon sökt något mer. En gnista. Ett kall. Kärlek. En dröm. Ibland hade hon trott att hon funnit och följt vindens gungningar. Det mjuka hon trodde var korrekt möttes med avhyvlingar, vissa värre än andra. Katastrofer med verkan av en jordbävning. Någonstans var hon ändå en liten bit av sig själv när hon föll. En bit, av den bit som skramlat, stannade kvar hos henne. Fyllde upp med tårar, krossade känslor och svek. De andra sågs aldrig igen. Stegade efter i fotspår av dem som lämnat.

Trots kvällens bismak satt hon med mungiporna uppåt öronen. Hon med det trasiga, gungade med vinden åt ett annat håll. Mot en gnista. Mot ett kall. Mot en dröm. Kanske en dag lita på ordet hon så ogärna ville nämna. Buketten som inte haft sin verkan, den som grundat en syn av icke-existerande, skulle kanske med tur och extra röda blad återta sin forna glans.

En dag. En dag skulle hon också tas med i storm. En som inte var värre än vissa och inte fått erhålla en klass tre varning. Naturkatastrof utan katastrof har verkat vara en del i att omfamna livet med dess egna villkor.