Hon tänkte på det ganska ofta. Hon saknade det. Livet. Vart hade det tagit vägen? Blev det inte bättre än såhär?

Det var en sån där dag hon inte tänkte längre än vad näsan räckte. Hon ville ge bort det hon hade fått. Ville inte ha något mer. Ville ha något annat. Hennes tankar var närmre den dåliga och slingriga vägen, än det bra valet. Vissa stunder var det, som om hon trodde att hon inte var värd bättre. Hon visste djupt inom sig att det var, vad det var. När skulle hon kunna ändra på sig?

Hon var bara en personlighet.

Hon bara är den hon är.

Hon blängde ilsket på telefonen flera gånger i minuten, som om det var telefonens fel. Hur kunde hon vara så dum? Det gjorde ont i bröstet. Han gjorde ont. Han trampade på hennes svagaste punkter. Men det var väl så hon ville ha det, hon gjorde i alla fall inget åt det. Som om hon förtjänat.

Hennes axlar vägde alldeles för mycket.