Klumpen i magen växte sig större. Han hade rotat sig in i hennes kropp. Han fanns där. Gav henne känslor. Skapade känslor.

Det var en hemlighet. Ingen skulle veta något. Hennes största önskan var att kunna kyssa honom öppet. Hon undrade hur det skulle vara. Skulle han besvara den eller skulle han avslöja att allt var ett spel. Bara ett sätt att fly.

Hon vågade inte erkänna för honom vilka tankar som dykt upp. Hon vågade inte konfrontera sin rädsla, fastän hon visat delar av den. Hon tyckte om honom och försökte övertyga att det var sant. Men hur skulle hon kunna övertyga någon annan om sina känslor, när hon inte vågade tro på någon annans? När hon inte vågade släppa taget, falla in i hans famn, lyssna och ta emot.

Hennes huvud hade gått från tomt till överfullt. Hon ville vara steget före. Hon ville vara den som sårade, om det var dit det bar iväg. Hon hoppades att det var tvärt om. Hon hoppades att han skulle vara kvar. Att han skulle vara den som stannade vid hennes sida längre än orden varade.

Han var den som byggt bo i hennes mage. 

Klumpen som bestod av söta små fjärilar.