Regnet smattrade mot fönstret. Himlen hade öppnat sig och släppte ut det som legat och tryckt alldeles för länge. Musiken kunde inte överrösta åskan. Hon låg ännu en gång, ensam i sin säng. Rädd och uppgiven.

Hon saknade stjärnorna som brukade lysa upp himlen alla mörka nätter. Stjärnorna fick alltid himlen att glittra. De talade om att allting skulle bli bra, att allting skulle lösa sig. Hon kunde, med öppna armar ta emot tryggheten dem stod för.  Och hon gjorde det varje gång. Utan att blinka.

Hon drömde sig bort. Dit ingen och inget stod i hennes väg. Dit livet var lätt, vägen var klar och inga dolda hemligheter hittade henne. I den drömmen var hon lycklig. I den drömmen hade ingen som avsikt att såra henne. Gräset var grönt. Träden stod i blom. Solen var ensam på himmelen och spred värme runtomkring sig. Hon sög åt sig och kunde vara glad. Ja, i den drömmen var hon fri. Hennes drömmar svek henne aldrig. Dem var hennes livlina. Och stjärnorna var likadana.

Hon önskade att han kunde se hennes tårar.