Ensamheten. Hon hatade den. Men den var inget i närheten på att hata henne tillbaka. Den drog sig närmre och slukade henne. Bit för bit.

Hon såg honom framför sig när hon blundade. Deras tvåsamhet. Hans ego, hennes tystnad. Det hade varit speciellt på alla sätt. Vilket håll hon än vred och vände, så hade hon blivit den där tjejen. Tjejen hon inte skulle bli, tjejen som var lik alla de andra.

Alla andra. De hade fått mer av honom. Hon hade fått hans kropp. Hon hade haft hans underbara varma kropp mot sin egen. Den hade tröstat, varit hennes trygghet. Nu var det borta, liksom varje ord, smekning och kyss.

Ännu en gång.

Hon ville inte tänka. Inte känna. Men han var där och tog upp hennes tid utan att vara i närheten. Tårarna kom med hennes översvämmande känslor. Den här gången skulle dem inte ta slut.