De människor som varit med från början, vet vad jag talar om när uttrycket "allt händer mig" passerar mina alltför tunna läppar. I de ögonblicken är dem inte förseglade. Vore det möjligt, skulle världens alla biblar falla i bitar när svordomar haglar likt en gevärspipa när den går varm. 

Jag vill minnas när uttrycket formulerades, men minnet har fått sina törnar genom åren. Troligen minns jag inte alla gånger där allt händer mig, men vänner som skrattat kan säkerligen (i vissa fall), skratta fortfarande.

Till saken hör den att Skurt - det som var min söta bil, inte faller under den respektabla benämningen längre. Sagan började på en uppfart någonstans i den stad där kramar ska vara att föredra. KRAMforsån. KRAMforsskolan. Hotell KRAMm. (Hade grundarna ingen bättre fantasi?) Nåväl, Skurt hade inte orken att starta sig själv så startkaplar skötte den pärsen. Låt mig avslöja att jag faktiskt pekade ut batteriet, mot alla odds. Sedan fick jag berättat för mig att en långfärd skulle göra susen, så nosen styrdes mot Lunde (förstås efter att en batteriladdare hämtas upp efter den snörika vägen).

Skylten med siffran sjuttio närmar sig och ringsignalen ekar. Tjutandet gav med sig och mors röst hackade sig genom mina paraboler. Min otroligt intelligenta statusuppdatering på Facebook (läs svordomar) hade väckt hennes uppmärksamhet. Till bådas överraskning kunde jag förtälja att bilen gick klanderfritt och att jag såg ljuset när jag fick klartecken att vända. Sagt och gjort. U-svängen planerades till den så omständiga infarten till en klädbutik mitt i egentligen ingenstans. Den röda faran stendog till min förtjusning mitt i korsningen. Tilläggas bör dock att det var fri passage både framför och bakom bilen. Under kommande minuter skulle bibeln ha bränts på bål (om det vore möjligt), samtal efter samtal.

Utdrag ur samtal 2.

Pappa: Lugna ner dig. Jag hör inte vad du säger.

Jag: Jag står för i helvete mitt i en jävla korsningsjävel och det händer ingen-jävla-ting när jag vrider på den förbannade satans nyckeljäveln.

Pappa: Sätt ut varningstriangeln.

Jag: (Skrattar på dödligt allvar) Vart tycker du jag ska sätta den? DET FINNS FYRA JÄVLA HÅLL ATT VÄLJA PÅ.

Med den här berättelsen vill jag påpeka det uppenbara. Minns du inte? Läs början igen. Annars var det under såna här tillfällen uttrycket föddes ur ett brinnande hjärnkontor.